Redaktionens julkalender #3
Sällan har ett lag varit så utspelat, förnedrat och sågat bara tjugo minuter in i en fotbollsmatch. Men än mer sällan har samma lag, i samma match, varit så hyllat och fått ta emot så mycket kärlek när slutsignalen ljuder. Jag pratar såklart om mirakelvändningen mot Kristianstad 2011.
Hösten hade kommit och ÖIS skulle för andra gången på kort tid bege sig ner mot Skåne. Bara en vecka tidigare hade man besegrat Malmöbaserade FC Rosengård, och matchen innan dess, gratis- tillika toppmatchen mot Varberg, vann man med hela 4-1. Det var positiva tongångar i ÖIS-lägret alltså, men pressen på laget var fortfarande stor; en förlust och drömmen om Superettan ansågs vara borta.
När laget äntrade Kristianstads IP fanns många spelare vi inte sett på ett tag. På topp startade Patrik Elmander, på mittfältet fanns Nicolas Sandberg och Danny Ervik och i backlinjen tog Valter Tomaz Jr en plats. Huvudrollen, åtminstone målmässigt, fick dock Jakob Olsson, Andreas ”Kocken” Clarholm och Jakob Lindström ta på sig. För det var efter dessa herrars mål ÖIS till slut kunde besegra KFF. Slutresultatet skrevs till osannolika 3-4.
Det hela började ur ÖIS perspektiv förfärligt. Vi hade bara spelat i knappa åtta minuter när ÖIS-bekantingen Ermal Hajdari gjorde 1-0 (Hajdari var ju och provspelade på gården så sent som i vintras). En riktig mardrömsstart konstaterade de flesta, men de hade ingen aning om vad som väntade. Bara några minuter efter ledningsmålet var det nämligen dags igen. I minut 12 gick Valter in lite väl hårt i en duell och kapade en spelare i straffområdet. Domaren pekade på straffpunkten, och straffen satte Henrik Fribrock säkert i mål. 2-0 underläge med inte ens kvart spelad. Både de tillresta ÖIS-supportrarna och de som satt hemma och följde matchen började alltmer tappa tron. Uppflyttning kändes mer avlägset än någonsin tidigare.
ÖIS spelade inte bra. Det var mycket långa och resultatlösa tjongbollar. Det mesta hade låst sig, och det dröjde inte länge innan näste kalldusch kom. När 20 minuter spelats visade resultattavlan 3-0 till Kristianstad. Hemmalaget hade gjort mål ännu en gång, och matchen var avgjord. Allt kändes skit. Piss. Kass. Det var kört, helt enkelt.
Men så hände något. Eller ja, vi ska inte få det att låta som något magiskt, för egentligen var det ett dåligt avslut/felträff av Jakob Olsson som lade grunden till det storartade som väntade. Men, det var något i alla fall. För när Jakob på ett lite turligt sätt lyckades rulla in 3-1 tändes en liiiten gnista hopp. Vi skulle inte åka hem mållösa åtminstone.
Klockan tickade sedan på. Målen uteblev, det blev halvtid och man ställde in sig på en riktigt trist förlust. Sången på läktaren avtog, folk lämnande sina datorer och TV-skärmar och rasade på diverse forum. Så när Jakob Lindström bombade in reduceringen som betydde 3-2 fick folk tänka om. ÖIS hade kommit tillbaka, chansen fanns fortfarande. Ett kryss kändes i alla fall inte som någon omöjlighet.
Men återigen raserades förhoppningarna i takt med att tiden gick. Det närmade sig 90 spelade minuter och tron på att en vändning var på gång var borta. Nu fanns det ju ingen chans överhuvudtaget längre.
Men så bam! I övertidsminut nummer två gör av alla människor på jorden ”Kocken” Clarholm 3-3. Vändningen är ett faktum och folk jublar ordentligt. Lirarnas lag gjorde det omöjliga! Och mitt i denna eufori blev lyckan total. I den 95:e (!) minuten gör Jakob Olsson helt otroliga 3-4. Det man inte trodde kunna inträffa, inträffade. ÖIS hade legat ned på marken, blivit trampade på och fällt en och annan tår för att sakta men säkert komma upp på knä, lyckas ställa sig upp och sedan gett motståndarna en rejäl käftsmäll. Matchen vi sent, nästan aldrig, lär glömma hade spelats och något att berätta för barnbarnen hade skapats. En större och längre känslomässig bergochdalbana får man leta efter.
Foto: Mattias Sandgren.
