Redaktionens julkalender #1
Han har varit överallt men de senaste åren mest ingenstans. Han har såväl landslaget som spel i Motalas skogar på meritlistan. Han har slutat men kommit tillbaka. Han är Bengt Andersson, mannen med flera olika ansikten, men som bara har ett nummer. Här är (lucka) #1.
Likt undertecknad så härrör Bengt Andersson från Kungsbacka, men det var efter flytten till Göteborg i tonåren som fotbollskarriären tog fart på allvar – dock i fel färger. Redan som 17-åring skedde seriedebuten i GAIS. En stor målvakt hade fötts och det stod direkt klart att Bengan var ämnad för större uppgifter än att vakta målet för en vid tillfället underlägsen Göteborgsklubb. Efter ett mellanspel i Brage så klev Bengt också upp ett kliv på karriärstegen. Den gröna färgen byttes ut mot rött och ÖIS hade fått sig en ny förstemålvakt.
Året var 1993, serien Allsvenskan och ÖIS-tillvaron optimistisk. Bengt Andersson passade in i den tillvaron som handen i målvaktshandsken. Med sina charmigt gräsliga och typiskt 90-talska målvaktströjor så tog Bengan över förstafiolen i kampen med Freddie Roth och tittade sedan inte tillbaka. Så småningom ringde Tommy Svensson upp och berättade med sin småländska sävliga stämma att landslaget kallade. Inte ens bronshjälten Tomas Ravelli hade då något att sätta emot utan fick, förvisso efter skada, för en period finna sig i att bli petad för kanske första och enda gången i karriären.
För en sådan framgångsrik målvakt så blev ÖIS, fullt naturligt, för litet. Bengt växte ur ÖIS-kostymen. Flyttlasset gick till spanska CD Tenerife; ett svenskt charterparadis där även Bengt främst fick inrikta sig på att lapa sol. Åtminstone under den första säsongen. År två skedde en förbättring och fotbollsmatcher kom in på schemat, men när IFK Göteborg hörde av sig sommaren 98 efter att Sören Järelöv skadat sig och en viss Dick Last visat sviktande form så gick det inte att säga nej. Locktonerna från hemmaplan var för starka.
I Blåvitt så blev Bengt en ikon. En legend. Under nio säsonger så försvarade han IFK:s mål – med den äran. Crescendot blev SM-guldet 2007, men samtidigt som regnet föll från den göteborgska himlen under och efter den avgörande matchen så visste Bengt att han föll med det. Karriären var över. Han hade fått det perfekta slutet. Trodde han. I själva verket kunde han inte ha mer fel.
Beslutet att lägga av blev hans största misstag. Kärleken till fotbollen falnade aldrig och kommer aldrig att göra. Snart var också comebacken ett faktum, i först Tölö och sedan norska Moss, men det var först våren 2009 som Bengt tog ett ordentligt kliv tillbaka in på fotbollsscenen. I ÖIS gick Peter Abrahamsson och Nathan Coe skadade, Dick Last höll numer ordning (nåja) på papprena och David Stenman var just David Stenman. När Marcus Allbäck slängde ur sig en fråga om han inte kunde tänka sig att hjälpa sitt gamla lag så kunde Bengan därför inte göra annat än att ställa upp. Trots att han stötte på patrull.
Den sjätte maj 2009 så skulle ÖIS på kvällen jaga sin första poäng efter den miserabla starten i Allsvenskan. Länge såg det ut som att vi skulle få göra det utan Bengt Andersson. Tävlingskommittén satte sig på tvären och underkände värvningen som skedde utanför transferfönstret. Vi supportrar slet vårt hår över ännu en tur i målvaktskarusellen, Ulrika Rosén flög till Stockholm och inledde operation överklagan. Bengt, han förberedde sig för match som vanligt. Likt det proffs han är.
Strax inpå avspark kom så beskedet: Bengt var spelklar. Förbundets styrelse stödde överklagan och en andra ÖIS-sejour kunde ta fart. Med sin rutin och pondus lyfte Bengt laget och var en högst bidragande orsak till att den heroiska klättringen nästan gick vägen. Men trots enhandsparader och dribblingsräder som siste man hemma mot Helsingborg så åkte vi ur, och Bengan tackade för sig igen.
Läxan var dock gjord, och handskarna lades inte på hyllan. Fotbollen var fortfarande för rolig för att bortse från. Spel i Önnered och ett kort inhopp i Kristberg, en liten division 5-klubb beläget i Motalas skogar, hanns med innan Bengt förra året annonserade en tränarsatsning. Det var dags att på allvar föra vidare den kunskap och vinnarmentaliteten som byggts upp under den långa karriären.
Vi var därför många som höjde på ögonbrynen när det i somras sipprade ut uppgifter om en återkomst till ÖIS. En tredje vistelse på den vackraste av gårdar. Tämligen omgående visade det sig dock att det enbart handlade om en backuproll med i det närmaste obefintlig möjlighet till spel. Situationen pekar hur som helst ut Bengts lojalitet och känslorna för ÖIS-märket.
Att IFK är laget i Bengts hjärta och att han för alltid främst kommer att bli ihågkommen som IFK-målvakt må vara hänt. Det förminskar inte betydelsen han haft för oss. Både på 90-talet och 2009 bidrog Bengan med såväl ledaregenskaper som eminent målvaktsspel, och viljan att vara backup på senare tid stärker bilden om fotbollsälskaren Bengt Andersson. Och faktum är att även under tiden i IFK så spelade han en roll hos oss. Utan honom hade chansen att få Dick Last, en av de största och bästa i vår moderna historia, minskat och de fyra målen av Afonso i Bengans vänstra hörn är en klassiker som inte kommer att glömmas av någon av oss ÖIS:are som såg matchen.
Han gav oss glädje även när han spelade i fel lag. En prestation som få lyckats med, men så finns det få människor och spelare som Bengt Andersson också. Attraktive Bengan, även kallad.
