Redaktionens julkalender #11
Under åren har vi varit med om många magiska moment med nervdaller som adelsmärke. Kvalmatcherna 2004 är ett, men frågan är om inte upplösningen 1980 är strået vassare.
Inför den sista omgången av division 2 södra så var spänningen olidlig. En allsvensk plats låg i potten, och kombattanterna var, förutom ÖIS, IFK Malmö, GAIS och Grimsås. Malmö på 31 poäng, övriga tre skuggandes på 29 med, för att göra det än mer raffinerat, ÖIS och GAIS på likadan målskillnad.
Nämnde jag förresten att lagen mötte varandra?
IFK Malmö tog sig an GAIS på hemmaplan, medan Grimsås kom på besök till Nya Ullevi tillsammans med 4 704 personer åskådare. Förutsättningar för ÖIS del var tämligen enkla: egen seger krävdes samtidigt som Malmö, eller GAIS med för många mål, inte fick vinna. Utfallet, det saknar motstycke.
Ställningen var länge mållös i båda matcherna – ett resultat som skulle ta skåningarna till Allsvenskan. Men så kom förvandlingen. Från dödläge, till vanvett. Det hela inleddes med att Tomas ”Polletten” Larsson höll sig framme på en djupledspassning och gav ÖIS ledningen med 1-0. Publiken fick dock inte vara glada speciellt länge då Grimsås kvitterade knappt tio minuter därefter, men vad gjorde väl det när Glenn Martinsson fanns i laget? Den enda Glenn av värde gav en lektion i språngnickandets ädla konst och ordnade 2-1 på inlägg från Peter Dahlqvist.
Som den galna match det var lurade dock såklart nya händelseutvecklingar runt hörnet. Ett långskott från ingen mindre än Sveinbjörn Hákonarson gav 2-2, men då ställningen samtidigt var 0-0 ner i Malmö innebar det att resultatet på Nya Ullevi var betydelselöst. Men det här var som sagt ingen vanlig dag. Än fanns mycket galenheter kvar.
För nästan direkt efter Hákonarsons drömmål så tilldelades GAIS i matchens slutskede en straff, som Sten Pålsson sedermera stensäkert skickade i mål. 1-0 till GAIS, och plötsligt var de i Allsvenskan. Alldeles inpå målet så gick slutsignalen och jubel utbröt bland de grönsvarta då Grimsås verkade klara 2-2 trots en massiv ÖIS-forcering på slutet. Berg var ytterst nära ett segermål, sedvanlig hörnkalabalik utbröt och andra målchanser skapades men något mål verkade inte komma.
Nere i Malmö hade segerrusiga GAIS:are stormat planen och firade hejdlöst den allsvenska platsen med sina spelarhjältar. Plötsligt hördes något i högtalaren. De fem återstående minuterna på Ullevi annonserades. Firandet stannade av. Spelarna satte sig ner, och väntade. Och väntade. De fem minuterna kändes för dem som fem timmar. Till slut så hörs en sprakande, uppjagad, speakerröst. ”DET ÄR STRAFF PÅ ULLEVI. ÖRGRYTE HAR FÅTT EN STRAFF”.
För när Peter Dahlqvist föll i duell med en försvarare i straffområdet hade domaren inget annat val än att peka på straffpunkten. Trettio sekunder återstod och nu skulle allt avgöras på ett i det närmaste overkligt sätt. Fram klev Stig-Olof Berg.
– Vi hade missat fruktansvärt många straffar under seriespelet så vi gick igenom ganska många straffskyttar. Till den här matchen var det bestämt att jag skulle lägga den om det blev straff. Jag är inte typen som blir jättenervös men om det beror på det, eller att det var min tur på listan, vet bara Sven-Agne Larsson, sade han till ÖIS.se 2009.
Straffen, den satt lågt nere i målvaktens vänstra hörn. Berg glider på knäna och firar, supportrarna tror inte sina ögon. Ullevi exploderar över det makalösa crescendot, medan de planstormande GAIS:arna nere i Malmö byter glädjen mot förtvivlan. ÖIS är tillbaka i Allsvenskan.
Ett fyrkejsarslag var till att utkämpas den där oktoberdagen 1980, och när det var över var två kvar ståendes. ÖIS, och galenskapen.
