Redaktionens julkalender #12
"Jag förstår att publiken älskar honom, men han är en spelare som kan ge en tränare gråa hår" - Erik Hamrén.
Hösten 2002 var Öis för första gången på många år odiskutabel storebror i Göteborg. Segrar i båda derbyna mot Blåvitt och en tredjeplats i Allsvenskan där guldchansen fanns fram tills näst sista omgången. Dessutom med allsvenskans hetaste spelare Afonso, som gjort 13 mål på sina 18 matcher, i laget. Allt samtidigt som IFK fick kvalspela mot Frölunda för att hålla sig kvar i högsta serien.
2003 skulle man sikta ännu högre och på allvar utmana Djurgården om SM-guldet. Succéförvärven från Brasilien Afonso och Paulinho skulle finnas med redan från start och man hade fått behålla i stort sett hela truppen som slutat trea. Alla förutom mittfältsmotorn Magnus Källander som lämnat för grekiska Aris.
Men trots att Källander varit navet på Öis mittfält i flera år andades det optimism. Ersättaren hade nämligen redan hittats av "brasilienkännaren" och tillika andretränaren Jesper Norberg. Ett guldkorn vid namn Bosco.
Den allsidige mittfältaren hade spelat närmare 50 matcher i den brasilianska högstaliga där varken Afonso eller Paulinho lyckats ta någon plats och lovprisades av alla brasilianare som kom till tals i svensk press som en mycket bra spelare.
Den 21 januari släntrar en kort och tanig 22-åring iförd mössa ner över öronen ut från ankomsthallen på Landvetter i sällskap av det redan bekanta anfallsparet. En grupp supportrar hälsar honom välkommen genom att hänga en halsduk kring halsen på honom innan han sätter sig i en bil på väg mot staden och laget han ska ta till nästa nivå.
När det tre månader senare var dags för premiär hemma mot Helsingborg fanns Bosco på bänken. Han hoppade in i den andra halvleken och när HIF redan ledde med 1-3 till publiken stora förtjusning. Under sina 30 minuter på planen hade Bosco svårt att hitta rätt i sin position och fick se Helsingborg göra ytterligare ett mål innan matchen var över.
I de efterföljande trematcherna, mot Elfsborg, Enköping och AIK, fick Bosco chansen från start på innermittfältet. Men inte heller i dessa matcher klarade han att leverera ordentligt utan blandade delikatesser med horribla felbeslut och fortsatt brist i positionsspelet. Efter dessa matcher åkte han jojo in och ut i Hamréns startelva och fortsatte blanda och ge så fort han var på plan.
I den åttonde omgången hemma mot Örebro fick han åter chansen från start och tackade genom att sätta slutresultatet 2-0 tidigt i andra halvlek efter att skojat lite mer försvararna inne i straffområdet och satt bollen bakom en skymd John Alvbåge.
Ett mål som i kombination med hans offensiva samarbete med Afonso och Paulinho gav honom chansen från start i derbyt mot Blåvitt åtta dagar senare.
Ett derby som kom att bli nådastöten för Boscos svenska äventyr. Hans passningsspel var hafsigt och med sin taniga fysik klarade han inte av att stå upp mot det Håkan Mild-anförda IFK-mittfältet. Han byttes ut vid underläge 3-2 och gjorde efter detta bara ett framträdande till i allsvenskan, ett inhopp hemma mot Hammarby.
Starx efter detta beslutade Öis att inte förlänga hans låneavtal och Bosco åkte hem till Brasilien efter att ha avslutat med ett sista inhopp och tårar framför klacken hemma mot litauiska Zalgiris i Intertoto-cupen.
Trots den frustatration det väckte att se Bosco på plan då så frambringar han goda minnen när man tänker tillbaka på honom i dag. Och det går inte att låta bli att fråga sig själv: fick han verkligen chansen?
För mer läsning om Bosco: http://www.riojonsson.com/reportage/pojkarna-fran-brasilien/
