Redaktionens julkalender #14
För knappt tre år sedan visste få vem han var. Nu är han fansens gunstling och klubbens ansikte utåt. Jakob Lindströms gick från ingenstans till överallt på en handvändning. Såhär gick det till.
April 2011. En dyster tid. Konkursen var färsk, degraderingen likaså, och envist försökte vi acklimatisera oss till verkligheten i division 1. Det gick sådär. Att vara ÖIS:are vi den här tidpunkten var en prövning. Kaoset spred sig likt ringar på vattnet. Motgång följde motgång och någon sol verkade inte komma efter regnet.
En av konkursens konsekvenser blev en spelarflykt som tvingade fram ombyggnader i truppen. Spelare behövdes ansluta, men några pengar att hämta dem fanns inte. Däremot fanns våra ungdomar. Mathias Johannesson och Pontus Otterstedt flyttades upp – men framförallt så fanns Jakob Lindström. Vid tidpunkten var han främst känd som Jonathans lillebror, men det skulle ändras över en dag.
När Roberto Jacobsson var till att ta ut truppen till träningsmatchen mot Varberg i början av april så saknades sex stycken på grund av skada. Spelare behövdes för att få till en full trupp så Jacobsson tittade sig omkring, bara för att hitta Lindström. Jakob var med även helgen dessförinnan, mot Stångenäs, men fick då sitta kvar på bänken matchen igenom. Den här gången var det dags för riktig debut.
Ställningen i paus var 2-1 till ÖIS, men siffrorna var aningens missvisande. ÖIS tappade spelet allt eftersom halvleken led, så nästan direkt efter pausen var det dags för byten. Framförallt var det dags för Jakob Lindströms inträde i ÖIS. Direkt tog ”Lillström” tag i spelet. Bollar fördelades, närkamper vanns, men framförallt så lades löpkilometer bakom honom. Elden brann i hans ögon. Glädjen över att få förtroendet gick inte att missta och Jakob betalade tillbaka genom en superb insats. ÖIS vann matchen med 4-2 men det största samtalsämnet efteråt var inte de många målen, utan Lillströms debut.
Veckan därpå var det dags för säsongspremiär i Söderettan, hemma mot Skövde. Bland oss som tagit oss till Gamla Ullevi den dagen var det många som tänkte för sig själva: ”vem är lillkillen på mitten?”. Det visade sig nämligen, något överraskande, att Jakob Lindström tagit en plats på det centrala mittfältet istället för Danny Ervik. Mellanstegen hoppades över – Jakob gick från 0 till 100 i en blinkning. Snart skulle alla veta vem lillkillen var.
Premiären slutade i ett oavgjort antiklimax, men Jakobs insats gladde. I de kommande matcherna var nummer 13 på nytt med i startelvorna. Lindström hade slagit sig in i laget för att stanna. Vad som hänt därefter, det vet vi alla. Två gånger utsedd till Morgondagens stjärna i division 1, uttagen till landslaget och som den yngsta någonsin i en elitklubb förärad med lagkaptensbindeln.
Än finns många kapitel kvar att skriva om Jakob Lindström, men historian börjar i Varberg dit han kom som ett yrväder en aprildag. Knappt två år senare blev han vår lagkapten och nu ska han leda oss tillbaka till eliten. Jakob Lindström är en stor, liten, spelare med en historia lika sällsynt som storleken på hans hjärta. Oh captain!
