Redaktionens julkalender #15
2006 var ett helvetesår med degradering som följd. Under året fanns dock höjdpunkter. Segern borta mot Hammarby, till exempel, då Aílton Almeida slog till ännu en gång.
Fram till att Allsvenskan vändes gapade vinstkolumnen tom. Zoran Lukic hade fått lämna in kostymen och blev ersatt av Sören Börjesson med ett tydligt mål: rädda kvar ÖIS i Allsvenskan. Med den dåliga sits som laget befann sig i vid övertagande fick dock Mäster Sören en tuff uppgift att handskas med. När serien var till att summeras kunde vi också konstatera att det inte räckte till. Degraderingen slog till oss med knuten näve i ansiktet. Än har vi inte riktigt repat oss.
Resan fram till nederlaget bjöd hur som helst på ett par glädjeämnen. Det första av rang kom i halvtid när serien vände med, för ÖIS del, bortamatch på Söderstadion. Anegrund, Sauso och Toivonen saknades alla tre vilket i kombination med Hammarbys styrka på hemmaplan (ingen förlust på över ett år) gjorde att allt talade för en ny rödblå förlust. Allt, förutom Aílton Almeida.
Matchen inleddes jämnt och relativt chansfattigt men allt eftersom så tog Bajen över initiativet och hade framförallt ett stort övertag gällande bollinnehavet. Hemmalaget hade dock förvånansvärt svårt att vaska fram heta målchanser – och detta trots Paulinho Guara i laget. Men så, i den andra halvleken, kom chanskavalkaden igång. Ett ÖIS-försvar som började bli aningens tröttkört fick släppa förbi både en och fem Hammarbyare och tvingade Dick Last, som återtagit platsen i målet från Axel Wibrån, att sträcka ut.
Under en tiominutersperiod skapades fem riktigt bra chanser. Erkan Zengin träffade stolpen, Last reflexräddade och när han var överspelad hjälpte såväl Henrik Scheweleff som Tuomas Uusimäki till med målvaktsspelet. Så småningom bedarrades också stormen. ÖIS fick chans att andas ut och gå till anfall utan att för den sakens skull vara speciellt farliga.
I matchens slutskede, minut 88, tilldelades Hammarby en hörna. Bollen landade på fötterna hos Dominic Yobe som slog en långboll mot en Aílton ständigt på hugget. Tillsammans med Gunnar Thor Gunnarsson löpte han mot bollen – något som också Hammarbys målvakt Ante Covic gjorde från sitt håll. Det enda Covic lyckades med var dock att krocka med Gunnarsson. Aílton fick en Eriksgata mot mål och placerade bollen däri med lätta steg och ett leende på läpparna.
De tre stopptidsminuterna passerade snabbt och utan dramatik. Slutsignalen ljöd, Aílton föll ner på knän och över hela vårt avlånga land hördes rödblå segervrål. Tack vare Aíltons sena mål kneps säsongens första seger – fyra månader och 14 omgångar in. Man lyckades i en match då ingenting talade för det.
– Aílton är bra att ha i sådana lägen, sade Sören Börjesson efteråt. Jo tack.
