Redaktionens julkalender #15
Under lucka nummer 15 i julkalendern så fokuserar vi inte på en händelse, utan en inställning. Föredömligt demonstrerat av ingen mindre än Jukka Ikäläinen.
Redaktionens julkalender är tillbaka - en ÖIS:ig lucka per dag ända fram till julafton! I år så har vi valt att fokusera på de underbara bilder som tagits genom åren. Bilderna som vi har valt ut är sådana som vi tycker är värda att lyfta fram lite extra. Det kan vara antingen för att inte så många sett den tidigare, att den har en bra historia, eller helt enkelt för att vi tycker den är rolig. Oavsett - håll till godo!
* * *
Bilden i full storlek.
Det finns bilder i den här kalendern som valts ut för berättelsen som ligger där bakom. Som förtjänar att lyftas fram och delas med alla. Roliga, spännande – you name it. Men det finns också bilder som bara förmedlar en känsla. Som kan locka till skratt eller, som i det här fallet, visa prov på den själva sinnesstämningen som krävs för att nå framgång.
Det ni ser, är Jukka Ikäläinen i det ena derbyt mot IFK Göteborg under tidigt 80-tal, på väg framåt i årets allra mest laddade match. Emellan två IFK:are så smiter Ikäläinen igenom och kan avancera framåt i plan; mot målet – i dubbel bemärkelse.
Men det ni framförallt ser, är Ikäläinens blick som borrar sig in i en och är omöjlig att undgå. Blicken signalerar en ostoppbar målmedvetenhet och en vilja som järn är ett för svagt ord för att beskriva med, och som uttrycket finsk sisu med all sannolikhet måste härröra från. En inställning om att ingen jävel ska få stoppa en, att allt är möjligt och att framåt är den enda riktningen. Försvarare i vägen? Låt oss gå igenom dem.
Det är den här inställningen som ger framgång. Utan vilja och en beredskap att ge precis allt och lite till för skölden på bröstet så spelar det ingen roll hur mycket talang och kvalitet det finns i laget. Det är det här som måste till nästa år och alla därefter. Och det gäller såväl spelare som alla oss vid sidan av. Först vid ett engagemang som egentligen sträcker sig bortom rimlighetens gräns kan klubben vi älskar blomma ut till fullo och nå den potential som finns.
Vi behöver alla helt enkelt bli lite mer Ikäläinska. Framåt, uppåt – låt inget stoppa oss.
