Redaktionens julkalender #16
Alla har vi våra favoritspelare. De flesta blir det tack vare teknisk briljans eller lojalitet, men så finns det vissa som man faller för av egentligen ingen anledning. Visst minns ni Henri Scheweleff?
”En vänsterfotad Afonso Alves”. ”Tillhör nordens mest intressanta fotbollsspelare”. ”Jagad av Lecce och Groningen”. När den då 22-åriga Henri Scheweleff i slutet av augusti 2005 skrev på för ÖIS var det en oerhört spännande värvning vi hade rott i hamn. Det finländska U21-landslagets kapten med även fem A-landskamper på meritlistan var på pappret en värvning av högsta kaliber, men livets vägar äro som bekant outgrundliga.
Med en fin vänsterfot, god speluppfattning och en relativ längd presterade Scheweleff väl den första tiden och visade definitivt upp en hög potential. Det i kombination med uppskrivningen av honom som hade skett på förhand medförde att den 14-åriga jag fick ytterligare en favoritspelare i laget. Dessvärre skulle förutsättningarna för Henris framgång i ÖIS komma att omkullkastas efter bara några matcher.
Den andra oktober gästade Elfsborg Gamla Ullevi. I den tjugonde minuten var olyckan framme. Martin Andersson och Scheweleff satsade tufft för att erövra bollen – för tufft, skulle det visa sig. Direkt signalerade vår tredje finländare (efter Sauso och Uusimäki) efter byte och tillsammans med sjukgymnast Matti Demegård åkte de till Östra Sjukhuset där en spricka i skenbenet konstaterades. Säsongen var över, precis efter att den hade börjat.
Tiden gick. 2005 blev 2006, seriepremiär i mars blev sommaruppehåll i juli. Fortfarande ingen nummer 16 i spelartruppen. Skenbenet hade läkt men trots det ansågs inte Scheweleff redo för spel. Som han själv uttryckte det: ”det är så mycket jag vill göra i huvudet men kroppen hänger inte med”. Mot Djurgården i den tolfte omgången blev det dock ett inhopp, och i kommande match mot Hammarby återfanns Scheweleff på nytt, tio månader efter den olyckliga kollisionen, i startelvan.
Under hösten blev det drygt en handfull framträdanden, men den höga spelnivån som tog Henri till ÖIS från första början lös med sin frånvaro, och om vi fortfarande var några som trodde på honom började även vi komma till insikt. LIksom ÖIS ledning. I maj 2007 meddelades det att Scheweleff lånades ut till sitt hemland och klubben VPS Vaasa, för att i lugn och ro få möjlighet att komma tillbaka fullt ut efter skadan och senare återvända till ÖIS. Så blev dock inte fallet.
Scheweleff återvände aldrig till Göteborg utan stannade i Finland. VSP Vaasa byttes mot Tampere United som sedan Ilves, beläget i division 2. Det stora juniorlöftet hade knappast sett den utvecklingen framför sig i 20-årsåldern, men livet är skört och bräckligt – precis som ett skenben i kollision med Martin Andersson.
Någon spelmässig succé må det inte ha blivit, men jag tog i varje fall åt mig honom till hjärtat där han fick stanna ÖIS-sejouren ut. Henri Scheweleff: ÖIS högst tillfällige nye sheriff.
