Redaktionens julkalender #17
I onsdags skrev jag om Morgan Nilsson och vikten av lojala och hårt jobbade spelare bakom ens lags spjutspetsar som tenderar att få de mesta av uppmärksamheten. Dagens lucka i vår julkalender går i samma tema.
Eftersom att det är den sjuttonde december idag, tänkte jag ta och lyfta fram en spelare som bar nummer 17 på ryggen. Tillfällena då han fick dra på sig matchtröjan och representera sällskapet var förvisso inte så många, men likt Morgan Nilsson så fann sig personen i fråga i situationen och stod alltid för en helguten laginsats. Så värst många mål bidrog han inte med, men de han väl mäktade med kom i avgörande lägen och gav dessutom upphov till ett i supporterleden legendariskt smeknamn .
1984, vid sex års ålder, tog Daniel Lohms fotbollskarriär vid i Angered. Som lagkamrat hade han en viss Jeffrey Aubynn som skulle komma bli till stora delar trogen honom i fotbollskarriären. Efter Angered följdes de båda åt till Gunnilse IS där det blev ett år tillsammans i A-laget – sedan bestämde sig Aubynn för att pröva vingarna utomlands, närmare bestämt i Bayern München. Deras vägar skulle dock mötas på nytt några år senare.
Inför säsongen 1999 bestämde sig nämligen ÖIS för att hämta in Lohm från Gunnilse. Genom den värvningen fick man tillgång till en spelare som trots att han med sina 187 centimeter såg tämligen otymplig ut, hade en riktigt vass vänsterfot och var en duktig passningsspelare. Trots hans många kvalitéer lyckades Lohm aldrig slå sig in till fullo i laget utan merparten av hans framträdanden i ÖIS-tröjan skedde genom inhopp. Var Hamrén i behov av ett defensivt byte kunde Lohm bidra till att framgångsrikt stänga sin kant, och var han i behov av mål framåt kunde den farliga vänsterfoten bli tungan på vågen. #17 var med andra ord en oerhört nyttig spelare att ha i sitt lag.
Angeredssonen skulle få det än tuffare gällande speltid när ÖIS inför 2001 slog till med en riktig klassvärvning: Jeffrey Aubynn. Återigen spelade kompisarna i samma lag, och de konkurrerade båda huvudsakligen om vänstermittfältspositionen i Hamréns 4-4-2. I takt med Aubynns framgångar blev minuterna på plan allt färre för Lohm. Under åren 2001-2003 noterades han för 42 allsvenska matcher – varav 31 var inhopp. Tjurade ihop för det gjorde han icke, utan fortsatte lojalt att kämpa för den rödblå skölden. Och ibland fick han utdelning för sitt hårda slit.
Den sjunde augusti 2002 åkte ÖIS, som serieledare, till Kalmar för vad enligt Hamrén var en av årets svåraste matcher. Oddsen var på förhand små på att en brasilianare skulle bli matchens förgrundsfigur, men så blev inte fallet. Paulinho Guara öppnade förvisso målskyttet genom att förvalta Aubynns högerinlägg efter dryga timmen, men den gudfruktige brassen fick finna sig i att spela andrafiolen denna sommarkväll. Trots ledningen hackade spelet en aning vilket fick Hamrén att agera - och den breda truppen chansen att visa upp sig från sin bästa sida.
Med 70 minuter spelade byttes en halvskadad Afonso och en trött Aubynn ut. In kom istället fyra pigga ben i form av Christian Hemberg och Daniel Lohm. De två samarbetade i princip omgående och ordnade 2-0. Hemberg agerade assistmakare – Lohm målgörare. Fem minuter senare var det dags igen, den här gången på en hörna. Markus Johannesson tog hand om vänsterhörnan och hittade Lohm strax utanför straffområdet, som i sin tur gick på direktavslut. Träffen blev perfekt och bollen letade sig in i någon av de bortre nätmaskorna, vilket innebar att Lohm bättrade på sin målstatistik under sina säsonger i ÖIS från blott ett mål till tre.
Matchen slutade till slut 3-1 till ÖIS och efteråt var det en ovan matchhjälte som fick ta emot hyllningar och hålla hov för den väntande presskåren i Fredrikskans katakomber.
Daniel ”Boom Boom” Lohm.
