Redaktionens julkalender #17
Dramatik, drömmål och ett osannolikt avgörande. Mötet med Halmstad 2009 innehöll det mesta och tog ordentligt på nerverna. Ett lågt pris att betala, då belöningen var eufori – och framtidshopp.
Det var ett ÖIS med luft under vingarna som tog sin an Halmstad den där septemberdagen för drygt fyra år sedan. Efter två raka segrar började ljuset att skymtas i slutet av den tunnel vi kommit allt längre in i under den hemska vårsäsongen. Med Hareides handfasta ledning hade resan ut börjat - och tre nya poäng mot Halmstad skulle ta oss ytterligare en bit på vägen. Hoppet om vinst levde, men föga visste väl vi att vi skulle bjudas på ett händelseförlopp i sann Hollywood-stil. Det, skulle komma som en oväntad och glad överraskning för oss 4 430 på plats.
Till en början visades dock inga tendenser på att vi bevittnade en match utöver det vanliga. En medioker halvlek spelades upp framför oss, där ÖIS förvisso visade upp ett stundtals fint passningsspel men hade svårt att skapa målchanser. Men när det blev farligt, blev det riktigt farligt. Med halvtimmen spelad tåspetsade Nicolas Sandberg iväg bollen mot mål och tvingades Karl-Johan Johnsson att göra en någon oortodox räddning vilket medförde att bollen skruvades uppåt och mot nätmaskorna – men överliggaren räddade Halmstad den gången. På en efterföljande hörna var Sandberg nära igen att spräcka nollan men fick på nytt se oturen grina honom i ansiktet. Nicos fina nick styrdes undan av Johnsson.
Istället var det Halmstad som tog ledningen och tystade Gamla Ullevi. Strax innan pausen tilläts skicklige tysken Michael Görlitz att spela in bollen i straffområdet där Marcus Olsson tog emot med ryggen mot mål. En effektiv vändning och välplacerat avslut senare var ställningen 1-0 till gästerna; ett psykologiskt tungt mål att ta med sig in till omklädningsrummet. Goda råd var nu dyra, och Hareide bestämde sig för att betala av genom att byta in Álvaro Santos istället för målsumpande Sandberg. Ett byte som skulle visa sig ge resultat.
Santos bidrog med energi och redan efter nio minuter kom utdelningen. Marcus Allbäck satte hela sitt ÖIS-hjärta in i duellen med Tim Sparv och vann bollen. Vår kapten satte fart framåt, förde den utåt något och chippade den in i straffområdet mot Santos som påbörjat en perfekt tajmad löpning. Brassen satte högerfoten till utan att låta bollen studsa och fick se den flyga in i nättaket. Ett regelrätt drömmål som gav ställningen 1-1 och en ökad tro om en tredje raka seger för framgångssvältande ÖIS:are.
Efter målet stannade spelet av märkbart. Skönliret mattades av och ersattes med kamp i enlighet med matchens vikt. Med Zavadil och Gustafsson på mittfältet var det dock ÖIS som hade ett visst spelövertag och när klockan hade tickat upp över 90 minuter skedde det oväntade. Hela Ullevi väntade på slutsignalen som förkunnade de delade poängen. Alla, förutom spelarna.
ÖIS tilldelades en frispark kort från den vänstra sidlinjen på offensiv planhalva. Zavadil lade upp bollen och skickade in den mot Johnsson i målet. Bollen nickades halvt undan av Tomas Tungvrickaren, men steg mest upp i luften, mot straffpunkten. Med ryggen mot mål försökte sig Santos sig på en oakrobatisk cykelspark. Istället hamnade bollen hos Björn Anklev som med en klack skickade tillbaka den mot mål där Allbäck, Leinar, Mellqvist och Miller befann sig i kamp med försvararna. Allbäck försökte sig på en cykelspark han med, men gick bet – men vad gjorde väl det, för istället höll sig Mellqvist framme och tryckte in bollen med vänsterfoten. Hallänningarna skrev på frispark men fick inget gehör, utan fick istället se på när Mellqvist lyckligt firade ikapp med oss på läktaren med Miller på ryggen samt Leinar, Allbäck, Anklev och resten i släptåg. Glädjen var total, hoppet större än någonsin och ”vi ger aldrig upp vi älskar ÖIS” som ljudit under den andra halvleken hade mer tyngd än på länge.
Den tredje raka segern var i hamn och just där, just då, var vi oslagbara. Ingenting skulle kunna stoppa oss under mirakelhösten på jakt efter nytt kontrakt. Känslan uppkom efter ett segermål innehållandes en frispark, två cykelsparkar, en klack och Alexander ”Babyfat” Mellqvist med en Costa Rican på ryggen. En dag i mängden under det absurda 2009. För en gångs skull med lycklig utgång.
