Redaktionens julkalender #18
Jag har visserligen lovat mig själv, för mitt eget välmåendes skull, att tänka så lite som möjligt på sejouren i Allsvenskan år 2009. Den är julkalander tvingar mig dock at blicka tillbaka lite – och det på ett av det mest känsloladdade tillfällena.
Vi minns alla hopplösheten, uppgivenheten och känslan av att det var vi mot världen. Att vi liksom var bortlämnade och dödsdömda. Vår mardrömsstart på säsongen hade lett till att drömmarna och förväntningarna på återkomsten till Allsvenskan, fullständigt raserats. Vi låg, minst sagt, knivigt till. Men när allt hopp var ute och allt fler individer som vågat kalla sig för supportrar vek ner sig, så klev ikonen fram.
Datumet var den 20 juli, 2009. ÖIS reste till Stockholm och anrika Söderstadion för att möta Hammarby. Förväntningarna på matchen var oerhört låga, men olikt de tidigare matcherna – så tycktes här finnas en glöd i de tappra krigarna på plan. Efter blott två minuter, slog brassen Perreira en rak boll upp till speedkulan Anderberg. Denne hittade i sin tur in till Marcus Allbäck, som tog emot och placerade in 1-0 till Sällskapet. Glädjen var då total, men efter följde ett rent krig.
Första halvlek var något av ett ställningskrig, men i andra skruvade Hammarby upp tempot i jakten på kvittering. ÖIS gjorde vad man kunde för att försvara ledningen. Magnus ”trumpinnebenen” Källander byttes in för att erbjuda lite friska ben, i ett lag där de flesta gick på knäna.
Så, mitt uppe i hettan, gick signalen. ÖIS hade rett ut stormen. Målskytten och lagkaptenen, Marcus Allbäck, föll ner på knä och höjde armarna mot skyn. Glädjevrålet som följde, talar för sig självt. Lyckan var total och en gnutta hopp, var återigen väckt.
