Redaktionens julkalender #18
Redaktionens julkalender är tillbaka och vi önskar dig en trevlig läsning! Glöm inte föregående års luckor, om du missat dem. De finns länkade längst ner i artikeln.

Redaktionens julkalender #18

19 oktober 2008; en händelserik dag - och vid sidan av läktarraset så är det idel glada minnen man har med sig. Kalenderbild 18, från början utav det långa firandet, sammanfattar huvudkänslan från matchen: glädje.

Redaktionens julkalender är tillbaka - en ÖIS:ig lucka per dag ända fram till julafton! I år så har vi valt att fokusera på de underbara bilder som tagits genom åren. Bilderna som vi har valt ut är sådana som vi tycker är värda att lyfta fram lite extra. Det kan vara antingen för att inte så många sett den tidigare, att den har en bra historia, eller helt enkelt för att vi tycker den är rolig. Oavsett - håll till godo!

* * *

Bilden i full storlek.

Det började illa för mig den dagen. Kort inpå matchstart höll en envis bilkö fast mig i ett järngrepp, och att hinna till matchstart klockan 14 såg ut som en smärre omöjlighet. Men Gud (Marcus Allbäck) hörde bön och luckrade upp trafiken. Väl vid Valhalla så uppenbarade sig emellertid nästa problem: det var fullt på ståplats. En desperat predikan för publikvärden om att jag ju hade årskort gav föga överraskande ingenting, och nu var goda råd dyra. Dessbättre löste sig det hela och när domaren satte pipan i munnen så kunde jag glatt konstatera att jag inte skulle missa vad som skulle visa sig bli en av de lyckligaste dagarna i mitt ÖIS-liv.
 
På grund av min sena entré så fick jag dock nöja mig med en plats längst upp på betongläktaren. Och tur var väl det, när räcket efter några minuter och ett Allbäck-mål gav vika och personer där jag normalt sett stod, föll och skadades. När spelet sedan återupptogs, var det dock snabbt glada miner igen. Allbäck nickade in 2-0, och tio minuter senare satte Magnus Källander spiken i Superettan-kistan med ett vristskott som kändes i var och en av de drygt 4 000 vänsterfötterna på plats.
 
När matchen sedan var slut – ja, då började firandet . Och efter två år utanför finrummet så krävdes ett stort sådant. Som sig bör när man vunnit en serie så inleddes det med ett gemensamt inslag, bubblandes av glädje: planstormning.
 
En numer av vissa bespottad tradition, men som väl genomförd fyller en funktion och som genererar känslor få andra saker gör. Och i det här fallet föll allting väl ut. Påhejad av publikvärdarna var det bara att odramatiskt och säkert knalla in – och väl inne på plan kunde festligheterna tas till en ny nivå.
 
I myllret på plastgräset så förenades alla i ett kollektivt lyckorus, där sångerna avlöste varandra och halsdukarna lyftes mot skyn i triumf. Mitt i horden stod Allbäck Sr. och Allbäck Jr., omringade av dyrkande, vördande, tacksamma ÖIS:are. Några meter bort fick Anklev de Björnkramar han förtjänade, och som ett spontant glädjeutfall gav Christofer Bengtsson bort sin högersko till min vän.
 
Överallt var det ÖIS:are – överallt var det glädje. En hel säsongs känslor och händelser kanaliserades och kom ut på ett sätt som i mitt aktiva ÖIS-liv saknar motstycke. Oavsett om det slutar med en planstormning eller ej, så är det till den känslan vi ska nå 2015. Till den där totala euforin och ruset av att ha uppnått och lyckats med sitt uppdrag. Precis det som den här artonde kalenderluckans bild symboliserar.
 
ÖIS ska segra och division 1 bli lämnad bakom oss. En gång för alla.

Andreas Kristenssonandreaskristensson@live.seankristensson2014-12-18 10:00:00
Author

Fler artiklar om Örgryte

Det krävs trygghet för spelarna i ÖIS
Är ÖIS inte bättre än såhär?
Kvantresultat för ÖIS mot ÖFK