Redaktionens julkalender #20
I kraft av Sveriges anrikaste fotbollsförening har otal ikoner dragit på sig på finaste av tröjor för att därefter, helt naturligt, tacka för sig. Men för en del blev abstinensen för stor och comebacken ett faktum – därför tar vi idag och minns tillbaka på några kära återkomster.
Under 70- och 80-talet satte Sören Börjesson skräck i sina motståndare. Med sin teknik, finess och blick för spelet (för att inte tala om den fantastiska bananknorren han hade förmågan att få på sina frisparkar!) utgjorde Mäster Sören ständigt ett hot för den knädarrande backlinjen. När SM-guldet bärgades mot lillebror 1985 var det inte heller något snack om vem den klarast lysande stjärnan var. Mäster Sören är otvivelaktigt en av de största vi har haft genom tiderna.
Även efter det att den aktiva spelarkarriären tog slut har ÖIS varit en fortsatt stor del av Sörens liv. Som ungdomstränare har han varit mäkta populär, och när Zoran Lukic inte infriade förväntningarna (åtminstone inte resultatmässigt) 2006 och fick sparken klev Sören in i rollen som huvudtränare – tyvärr inte med så lyckat resultat. Men vad kanske få vet om är att han faktiskt gjort comeback som spelare en gång. En högst temporär sådan, men ändå.
På Särö IP en sommardag 2001 snörade sig Mäster Sören återigen på sig skorna, rättade till benskydden och sprang efter 75 minuter in på planen. Nå, det var inte så allvarligt som det låter. Det hela handlade om en träningsmatch mot Särö IK som tack för lånet av U-spelaren Andreas Ramstedt, och när Joakim Karlsson ville byta, och bänken var tom, uppenbarade sig den då 45-årige Sören Börjesson som lösningen på problemet. Sagt och gjort – Karlsson delade med sig av sin matchtröja och Sören tog sig an uppgiften att spela mittback. En högst ovanlig position för det offensiva geniet som trots sin defensiva utgångsposition lyckades hitta nätet. Efter tio minuter tilldelades ÖIS en hörna och efter ett inlägg och en skarv dök lädret upp precis framför Sörens fötter som utan problem ordnade 13-0 (matchen slutade 15-1). Kung Sören tog återigen anspråk på sin tron – om än för ett ytterst kort slag.
* * *
Är det någon som kan ett eller två om comebacker så är det Bengt Andersson. Efter att Blåvitt erövrade Lennart Johanssons pokal 2007 hade Bengan minsann spelat färdigt och delade med sig av nyheterna till omvärlden på en presskonferens. Frågan var bara hur genomtänkt det beslutet var – för inte alltför lång tid efter presskonferensen meddelade Tölö IF att Bengan var deras nya målvakt. Så mycket spel i Tölö blev det dock inte då norska Moss lånade honom under säsongen.
Året därefter, vid den respektabla åldern av 43, gjorde Bengan comeback även i Allsvenskan. Med Peter Abrahamsson och Nathan Coe på skadelistan var behovet av en rödblå målvaktsförstärkning monumentalt, och då transferfönstret var stängt var alternativen få. Valet föll därför på kontraktslösa Bengt Andersson som för andra gången i karriären (spelade i ÖIS även 1993-1996) drog på sig ÖIS-tröjan. Hans tid hos oss gick upp och ner men sammantaget kunde vi inte fått en bättre målvakt, och ledare, till oss vid den tidpunkten.
Så tack, Bengt, för att du ställde upp och återvände till oss i ett utsatt läge. Tack för att vi fick njuta av dina fenomenala reflexräddningar, tack för din oerhört underhållande dribblingsräd som sista man hemma mot Helsingborg.
* * *
Efter åtta år utomlands var det dags för Marcus Allbäck att sluta cirkeln och återigen representera sitt älskade Örgryte IS. Under sommaren 2008 gjorde han comeback på ett utsålt Valhalla IP och resten av säsongen bjöd på likartade glädjescener. Till nästkommande säsong var vi tillbaka i Allsvenskan, och där skulle vi stanna. Så blev det dock inte. Degraderingen var efter 2-2 borta mot Gefle ett oundvikligt scenario och efter att Hamrén lockat med en ny roll i landslagsledningen deklarerade Allbäck att han hade gjorde sitt som fotbollsspelare.
Men så i höstas, efter att spekulationerna om en comeback florerat i månader men hoppet blivit i det närmaste krossat av Allbäcks kommentar ”endast om det är kris”, skedde det. 
Återkomsten. Med fyra avstängningar och en drös spelare uppsatta på skadelistan var krisen uppenbarligen tillräckligt stor enligt Allbäck. #11 började emellertid på bänken hemma mot Motala men med tjugo minuter kvar av den ordinarie matchtiden kallade Jacobsson honom till sig och bytte in honom istället för Patrik Elmander. Spelmässigt fanns det övrigt att önska – en hundrametersrusch följt av tjugo minuters återhämtning beskrevs hans insats som – men de 1743 på läktaren njöt i fulla drag ändå. Åt 3-0-segern givetvis, men även åt att Allbäck slutligen fick det känslofulla avslut som han gjort sig förtjänt av. Säsongen 2009 avslutade han ju som bekant på Strömvallens läktare på grund av sjukdom men den här dagen fick Allbäck säga farväl till publiken en sista gång på ett alldeles, alldeles fantastiskt sätt.
