Redaktionens julkalender #21
Såhär den 21:a december, jordens domedag, passar det förträffligt att minna tillbaka på just en nummer 21: Johan Anegrund. Trevligare slut på det här jordelivet än en stund med Anegrund kan man knappast få.
Född 31 mars 1973 tillhör Anegrund gruppen som har VM 1982 som första riktiga fotbollsupplevelse. Idolerna kom därefter i stil med Zico och Eder; riktiga lirare. Att Anegrund skulle komma att spela i ÖIS, lirarnas lag, var därför kanske ingen överraskning. Men det skulle ta ett tag innan romansen de två emellan började spira.
Efter att ha startat fotbollskarriären i Skiljebo SK hamnade Anegrund hos IFK Göteborg år 1991 där han också gjorde sin allsvenska debut. Någon ordinarie tröja tog han dock aldrig, mycket på grund av envisa skador som bland annat till stor del förstörde säsongerna 95-97. VM-året 98 lånades han ut till Västra Frölunda och övertygade där så pass att IFK tog honom tillbaka inför nästa säsong. Men Anegrund lyckades aldrig i IFK. Han hörde inte hemma där. Hans hem var på ÖIS-gården.
Det nya millenniet ringdes in med buller, bång – och Johan Anegrund i ÖIS-tröjan. Han, Roger Lindqvist och Niclas Sjöstedt kämpade inledningsvis om de två mittbacksplatserna och ju längre tiden led, desto bofastare blev Anegrund i startelvan. Under åren 2001-2004 blev det 77 allsvenska framträdanden varav 74 från start, under vilka vi fick njuta av ett exemplariskt ledarskap, eminent positionsspel och ett solitt huvudspel. Hade det inte varit för en bräcklig kropp hade framträdandena varit än fler och legendstatusen än starkare.
Anegrund i sitt esse - tryckandes ner IFK:are.
I den andra omgången 2005, i premiären på Borås Arena, skadade sig Anegrund i menisken och ett ledband som fäster däri. En tre månader lång rehabilitering väntade, men när den var över visade sig hans betydelse för laget direkt. Zoran Lukic använde ordet ”ovärderlig” och menade att hans trygghet smittade av sig i hela laget. Vill man ha bevis för Anegrund storhet, ja, då ska man ta sig en titt på den säsongen och skillnaden med kontra utan #21 på planen. Som om det inte var nog med att han styrde upp defensiven, visade han även upp oanad skyttekungspotential och målade två matcher i rad. Inte illa för någon som enligt elaka rykten från lagkamrater inte ens gjorde mål på träning.
Skadetiden under 2005 var dock ingenting jämfört med vad som nalkades året därpå. 2006 blev det bara fyra matcher för Anegrund som tog kampen med ett trilskandes knä – och förlorade. Ledytorna i höger knä höll inte för fotboll på elitnivå och i augusti kom därför beskedet att skorna läggs på hyllan vid endast 33 års ålder. Ett trist avslut för en stor spelare, som under hans sex år i ÖIS spelade in sig rakt i våra hjärtan. Totalt blev det över 170 allsvenska matcher och även en A-landskamp, mot Jamaica 1998.
Efter spelarkarriären har Johan visat att klubbkänslan lever och varit med i det sportråd som fanns innan Kent Carlzon, men även bidragit genom andra administrativa tjänster under en tid där Örgryte IS vacklat i sina grunder. Det säger mycket om Johan Anegrund, både som spelare och som person. Och varför han är en av mina absoluta favoriter under mitt 21-åriga liv.