Redaktionens julkalender #21
Det var inte ofta vi vann, eller ens spelade bra. Men den 21/8 inföll ett ljus i 2006 års mörker. I gamla Gamla Ullevis sista derby besegrades GAIS, men det var inte 28-miljonersmannen Aílton som avgjorde – utan en viss zambiansk speedkula.
Med en seger i bagaget, den första för året, gick ÖIS in till derbyt med viss råg i ryggen. Som alltid inför ett derby var taggningen stor, men fokuset hade delvis tagits från matchen då det dagarna innan hade blivit klart med Aíltons övergång till FC Köpenhamn. Något som för övrigt fick klubbarnas hemsidor att krascha. Aílton anslöt lyckligtvis till Köpenhamn först efter säsongen, så när det var dags för match mot vår lillebror återfanns nummer 10 i startelvan, som såg ut som följer.
1. Dick Last – 14. Martin Strömberg, 3. Marcus Dahlin, 29. Elias Storm, 5. Anders Prytz (88’ Ivica Skiljo) – 37. Magnus Källander, 9. Tuomas Uusimäki (90’ Alexander Mellqvist), 7. Dominic Yobe, 16. Henri Scheweleff (64’ Boyd Mwila) – 10. Aílton Almeida, 11. Ola Toivonen.
Det var mot GAIS, på Nya Ullevis potatisåker, som årets elände började den 1/4. Dessvärre var det inget aprilskämt som utspelade sig, utan GAIS vann faktiskt med 0-2. Nu skulle vi få revansch, men med Anegrund, Valter och Sauso skadade fanns stora frågetecken kring om defensiven var stark nog att stå emot de grönsvarta. En obefogad oro skulle det visa sig. In i startelvan kom lånet från Djurgården, Elias, som axlade försvarsgeneralsposten på ett utmärkt sätt och tog oss med Storm.
Inledningen i ÖIS-tröjan blev förvisso skakig för Storm som sånär styrde ett inlägg i eget mål. Dessbättre var det en av få målchanser för GAIS. Dessvärre var vi inte bättre. Den första halvleken präglades av klassisk derbymentalitet. Det small i närkamperna och flera spelare blev liggandes på marken efter dueller. Det lilla spel som var, hade dock vi det mesta av. Farligast blev det, som så ofta förr, när Aílton satte fart och skickade iväg en tåpaj mot mål, men Jankulovski lyckades rädda.
Efter pausen lyfte sig GAIS något men den låsta matchbilden fortsatte. Vikten av poäng för båda lagen men främst ÖIS märktes påtagligt. Några stora risker togs inte. Fokus lades på defensiven vilket fick till följd att Aílton sjönk längre ner i planen för att hämta boll, med enda resultat att anfallsspelet blev än tamare. Allt talade för en mållös match, men mot ett plötsligt zambianskt blixtnedslag är det omöjligt att parera.
I minut 64 avlöste Boyd Mwila Henri Scheweleff. Efter elva minuter orsakade han glädjeyra bland mig och alla andra ÖIS:are på plats. Inledningsvis såg dock Mwila ut att ha stannat upp det snabba anfall som startades, men bollen kom till slut ut till Strömberg som i sin tur hittade Toivonen placerade 20 meter från mål. Toivonen drog på ett skott som Jankulovski klarade, men inte bättre än att en retur släpptes. Mwila högg som en kobra, och med ett säkert avslut i hålet mellan Jankulovskis ben ordnades 1-0. Flaggor viftades, bengaler tändes och allting var sådär underbart som livet bara är efter ett fotbollsmål.
GAIS försökte efter bästa förmåga att få till en kvittering, men skapade ytterst få målchanser. Så när slutsignalen ljöd hade ÖIS tagit sin andra raka seger. De hade gjort det i det sista derbyt på Gamla Ullevi, inför en klack som inte ville sluta fira. Där glädjen var total, energin omätbar och framtidstron enorm. Inte minst bland undertecknad som inte kunde sluta att hoppa av lycka, och där vinsten utgjorde starten för en mångårig period av aktivt klackhäng.
”Gör oss stolta”, löd tifobudskapet inför matchen. Spelarna löd, och tillsammans upplevde vi en kväll som för alltid kommer att ligga mig nära och varmt om hjärtat. Tack alla för det.
