Redaktionens julkalender #23
2006 tog vi farväl av en 90-årig vän som vi delat både glädje och sorg med. Vår sista föreställning till vår väns ära blev matchen mot Djurgården den 25/10, vars slutresultat blev 1-1. En ny bekantskap har nu fyllt tomrummet - eller har den det?
Nämn säsongen 2006 och det första de flesta av oss ÖISare tänker på är den spelmässiga kräftgången. Kalmar borta i den sista omgången blev knockoutslaget som skickade oss ner i Superettan och är det som tydligast fastnat på näthinnan. Vi minns även Aíltons övergång till FC Köpenhamn och klirret i kassan den affären gav oss, samt det faktum att det här var sista året Johan Anegrund tjänstgjorde för oss – likt många andra. Utöver en del spelare tackade ytterligare en kär vän för sig det här året: Gamla Ullevi.
2005 fick det kommunala bolaget Higab uppgiften av kommunfullmäktige att planera, bygga och förvalta efterträdaren till arenan som stod klar 1916. Karl M. Bengtsson designade Ullervi fotbollsbana som den först hette, vars kostnad till slut landade på 160 000 kronor och hade en publikkapacitet på 12 000 personer vilket gjorde den till nordens största fotbollsarena vid den tidpunkten.
Fram till VM 1958 var Gamla Ullevi obestridlig etta på arenafronten, men när Pelé och de andra förgyllde Sverige den där sommaren hade en göteborgsk kolloss kommit till världen; Nya Ullevi. Den äldre varianten fick nu se sig själv som andrahandsval bakom den innovativa betongskapelsen, och även IFK, GAIS och ÖIS flyttade dit. Strax innan världsmästerskapet, närmare bestämt 2/5 1957, sattes publikrekordet för Gamla Ullevi. 32 357 personer dök upp för att njuta av division 2-fotboll mellan ÖIS (med innertrion Gren, Simonsson och Börjesson) och Elfsborg – en helt osannolik siffra.
Mellan 1958 och 1992 levde GU en undanskymd tillvaro till jätten ett stenkast därifrån. I början av 90-talet skedde dock en renovering och i samband med den återvände herrlagen där de stannade fram till dess att rivningen startade i början av 2007. Under åren vi tillbringade där utvecklade vi en kärlek till arenan, som efter upprustningen tog in 18 000 personer, trots dess brister. Pelarna på långsidan var inte optimala sett ur ett publikperspektiv, bortasektionen lämnade övrigt att önska och rent allmänt var GU inte på långa vägar en klockren arena. Genom åren upplevde vi många glädjestunder där, men när beskedet kom om att vi skulle få ett nytt hem tror jag vi alla ändock jublade. För steget in i framtiden och för ett kliv mot framgång.
Så här i efterhand kan vi dock konstatera att uppgraderingen inte varit problemfri. Bygget som ursprungligen budgeterades kosta 180 miljoner kom att kosta 350 miljoner. Detta till trots – Nygamla Ullevi har knappast överrösts med rosor, snarare ris. Dålig publiktillströmning, stundtals miserabelt underlag och vibrationer i grannhusen – klagomålen har varit många.
GU 2.0 sitter utan tvekan i förarsätet gällande faciliteter och välfylld går det att skapa en mycket bra stämning. Den där känslan som GU 1.0 inbringade, den kommer nog däremot aldrig infria sig. Känslan av intimitet och äkthet. Brister fanns som sagt men överskuggades av den väldiga charm och värme som strålades ut från innanmätet till vad som måste vara Sveriges vackraste entré genom alla tider.
Statyn till Gunnar Grens ära. I bakgrunden den vackraste av entréer och GU där innanför.
Läktarna må vara rivna och ersatta med nya, men minnena och kärleken kommer aldrig att försvinna. Gamla Ullevi är död – länge leve Gamla Ullevi.
