Redaktionens julkalender #23
Fotbollen kan vara grym, hård och orättvis. Det vet inte minst vi ÖIS-are efter de senaste årens störtdykning i seriesystemet och allt vad det innebär för supportrar, spelare, klubbledning etc. Men fotbollen har även en förmåga att plötsligt byta skepnad och ge de allra mörkaste historier det vackraste av slut, där mörker blir till ljus, sorg till lycka och syndabockar till hjältar. Lucka nummer 23 är en sådan historia. Året var 2004, platsen Nya Ullevi och hjälten en islänning.
På grund av datorhaverin omöjliggjordes publiceringen av den tänkta luckan, om Robert Bengtsson-Bärkroth. Vi bjuder er därför på en repost, uppdaterad sådan, av en lucka från ifjol: om kvalmatchen 2004. Håll till godo.
Klockan var 14:58 den 7:e november 2004 och på Nya Ullevis resultattavla stod det 0-0, ett resultat som betydde att framtiden för ÖIS såg mer oviss ut än på länge. Men var det något alla tappra supportrar visste så var det att nu var det kört, över, finito. Den avslutande matchen i det Allsvenska kvalet hemma mot Assyriska var inne i sitt absoluta slutskede och efter en tung uddamålsförlust i bortamötet med Södertäljelaget hade ÖIS redan så gott som båda benen i 2005 års Superetta.
Den allsvenska säsongen 2004 hade inte alls blivit som alla ÖIS-are tänkt sig. Efter de två föregående årens topplaceringar i allsvenskan (3:a 2002 och 4:a 2003) var förhoppningarna höga om fortsatta framgångar för Sällskapet. Visst hade klubben råkat ut för en del tunga spelarförluster i form av Afonso Alves flytt till Malmö FF samt Jeffrey Aubyns och Martin Ulanders utflykter till den danska ligan, men med profiler som Paulinho Guàra, Markus Johannesson och Dick Last kvar i klubben såg truppen ändå stark ut. Dessutom hade två landslagsmeriterade Islänningarna, Jóhan och Tryggvi Gudmundsson, värvats in som ersättare till den flyktande trion. Särskilt höga var förhoppningarna på Tryggvi, som nyligen noterat ett rekordhögt målsnitt i Norska Tippeligan. Lägg därtill värvningen av två intressanta brassar, Ribeiro och Aìlton Almeida, tätt inpå seriestarten, samt rekryteringen av 1985 års SM-guldsvinnare Jukka Ikäläinen som ny tränare, så är det enkelt att förstå att det fanns förhoppningar om något stort.
Dock blir det inte alltid som man tänkt sig, det är den rödblå säsongen 2004 ett exempel på. Efter en inledande seger mot Elfsborg i premiären började det gå tyngre för Jukkas mannar och en 1-2-förlust i vårderbyt mot IFK Göteborg följdes upp av en 0-4-förnedring i höstditot. Jukkas medicin var att satsa på försvar och kraftfotboll, vilket blev en kulturkrock av sällan skådat slag i ett ÖIS präglat av brasiliansk anfallsfotboll. Det offensiva spelet blev snart lidande och laget hade förtvivlat svårt att få till någonting framåt. De två Gudmundssönerna från Island kom inte alls till sin rätt och som om inte det var nog lämnade kapten Markus Johannesson mitt under säsong laget för spel i Djurgårdens IF. Klubbledningen chansade genom att testa ytterligare en brasse, Marcelo Sá som visserligen såg okej ut, men inte hade vad som krävdes för att lyfta laget ur sin djupa svacka.
Situationen blev alltmer prekär och till slut befann sig de rödblå vinnarna av 2003 års Allsvenska brons i Södertälje för allsvenskt kval mot Assyriska. Alla ÖIS-supportrars värsta mardrömmar hade plötsligt besannats och nu var det enda som skiljde rödblått från Superettan två ovissa matcher mot ett frenetiskt framhejat Assyriskt "landslag" med ambitioner om att för första gången någonsin ta steget upp i Allsvenskan. Ingen lätt uppgift skulle det visa sig, och i den första matchen i Södertälje blev det förlust efter en krampaktig insats av de rödblå och ett Zlatanskott i krysset av Assyriskas Kabba Samura.
Goda råd var således dyra i returmatchen hemma på Gamla Ullevi och det var nog få som lugnades nämnvärt av att säsongens stora besvikelse, Tryggvi Gudmundsson, inför matchen sa till ÖIS Fan-Tv att han ville ta chansen och verkligen visa vad han gick för. Därför var det på något bakvänt sätt bara logiskt att det var just Tryggvi, som i matchens 89:e minut, lyckades slita sig fram till den där sista chansen i utkanten av gästernas straffområde. Sista chansen att rädda kvar ÖIS i Allsvenskan och själv få skriva det lyckliga slut som varje nattsvart, ödesmättad fotbollshistoria så väl förtjänar. Så blev det dock inte. Inte där och då. Tryggvi missade sista chansen och med ens gick luften ur alla ÖIS-are överallt. På planen, på läktaren, hemma framför radion, vid disken, framför datorn och ja ni fattar..... Därför blev känslorna så mycket större, så mycket vackrare, så mycket mer välförtjänta, när samme misslyckade Islänning, bara ett par minuter senare, på övertid fick en andra chans. Om än bara en halvchans, i vänster ytterkant av Assyriskas straffområde. Men han sköt. Och trots felträff, sned studs och viss hjälp av ribban lyckades han med mer än vad han lovat i Fan-TV före matchen. Mycket mer. Han gjorde 1-0, ett mål som betydde 2-2 totalt och en säkrad plats i Allsvenskan, men också det vackra slut som varje nattsvart fotbollshistoria förtjänar.
Jag har i efterhand talat med ÖIS-vänner som beskriver händelsen som, nästintill overklig, och något av det största de har upplevt som ÖIS-are (inräknat SM-guldet -85). Själv minns jag hur jag satt hemma och hörde matchen på radio. Sjuk, bedrövad, och sådär känslomässigt bedövad som man bara kan bli av att alla ens förhoppningar och önskningar, gång på gång har förbytts i misstro och uppgivenhet. Det var ju kört, över, finitio. Tankarna rörde sig sedan länge bort, iväg från matchen. De sökte efter tröst, varhelst sådan kunde finnas. I andra sporter, en solig dag i juni, en särskild person. De psykologiska försvarsmekanismerna gick på högvarv, men till liten nytta. Tomhet och overklighetskänslor invaderade mitt medvetande som bjöd föga motstånd.
Då, precis när allt var över var det plötsligt inte över längre. Tryggvi, antihjältarnas antihjälte gjorde det. Han tvålade in 1-0 och när allt till slut faktiskt var över var min verklighet som förbytt. Den bedövning jag tidigare känt rann plötsligt av mig som vatten i ett osynligt Victoriafall. Plötsligt kände jag hur mycket jag faktiskt hade velat, hoppats, längtat efter just det där målet. Känslan som med ens fyllde hela min gestalt var inte känslan av att ha segrat, den var starkare än så. Det var känslan av att ha överlevt mot alla odds, gjort det omöjliga och lurat döden. Den glädje jag tidigare känt över de framgångsrika säsongerna 2002-2003 betydde plötsligt ingenting. ÖIS höll på att dö men Tryggvi hade räddat oss. För det kommer jag att vara den Isländske "målkungen" evigt tacksam.
Efter sin sejour i ÖIS tog Tryggvi steget över till England och Stoke på lån. Han lyckades dock inte få någon speltid och återvände därför hem till Island och Fimleikafélag Hafnarfjarðar senare under samma år. Där stannade han fram till 2009 då han återigen bytte klubb till Íþróttabandalag Vestmannaeyja (IBV). Idag spelar Tryggvi kvar på Island i klubben med det något svåruttalade namnet, Handknattleiksfélag Kópavogs.
Värt att notera är förresten att ÖIS inte var det enda Ö-laget med problem under 2004 års Allsvenska. Örebro blev första lag i Allsvenskan att flyttas ner i Superettan på grund av en bristande ekonomi. Med dem följde oväntat nog också AIK som efter en riktig fiaskosäsong lyckades placera sig näst sist före superjumbon Trelleborgs FF som endast lyckades skrapa ihop 13 poäng under säsongen. Efter säsongen skickade dessutom AIK in en anmälan till SvFF:s tävlingsutskott om att ÖIS (likt GAIS i Wanderson-fallet) hade spelat med spelare utan arbetstillstånd). ÖIS straffades med poängavdrag i en match mot GIF Sundsvall vilket inte påverkade sluttabellen överhuvudtaget.
