Redaktionens julkalender #5
December är här och med det redaktionens julkalender innehållandes favoritspelare/match/händelse genom åren. En ny ÖIS:ig text varje dag - mycket nöje!

Redaktionens julkalender #5

Det är skillnad på spelare och spelare. Det finns de som kommer och går obemärkt, men det finns också de som lämnar ett stort avtryck och vars avsked lämnar hål i hjärtat. Anders Prytz tillhör den senare kategorin.

Egentligen var det logiskt att det var början som blev slutet för Anders Prytz. Medan Magnus Källander och Marcus Allbäck fortsatte spela bestämde sig vår under period tofsprydde vänsterback att lägga skorna på hyllan, och förpassa lagkaptensbindeln vidare, efter att avancemanget till Allsvenskan säkrades den där händelserika söndagen i oktober 2008. Början till vad som skulle bli en ny framgångsperiod för ÖIS fick bli slutet för en personlig framgångssaga. Uppdraget var slutfört, ÖIS var tillbaka – men Anders Prytz var borta.
 


Motivationen tröt och Prytz hade ingen som helst tanke på att fortsätta utan att vara 100 % motiverad även om han vid tidpunkten bara var 32 år ung. Och varför skulle han? Ända sedan han kom till ÖIS 1991 har vinnarskallen och kärleken till klubben varit det som drivit honom, som gjort honom till den spelare han var. Visst fanns det skönhetsfläckar lite varstans när det gäller Prytz spelmässiga kvalitéer, ibland rätt tydliga, men den oklanderliga inställningen och förmågan att alltid krama ut varenda svettdroppe för emblemet vid bröstet förlät till stor del bristerna.

Det var tack vare det han tilldelades ett tifo med texten ”14 säsonger i Sällskapet och ett enormt ÖIS-hjärta – Prytzan, du är en levande legend”. Det är tack vare det där enorma ÖIS-hjärtat som en vänsterback alltid kommer att finnas med i våra minnen. Och med över 200 spelade matcher finns det en hel del att minnas. Frisparken mot AIK och tårarna borta mot Kalmar, för att nämna några exempel.
 
Under den ettåriga sejouren i Norge presenterade han sig för sin nya hemmapublik genom att bomba in en frispark i krysset från 35 meter. Sådan var Anders Prytz. Stundtals svajig, stundtals genial, alltid hängiven. Tack vare sin personlighet och lojalitet går han till historien som en av de stora ÖIS-spelarna i modern tid och det svider lite att en sådan trogen själ fick utstå så mycket kritik som han stundtals faktiskt fick. Om inte annat så har tiden efter honom, men minst sagt tvivelaktiga vänsterbackslösningar, fått många att inse att han kanske inte var så dum trots allt.
 
Själv har Prytz sagt att hans bästa minne hörför från 1997 och den riktiga debuten i ÖIS-tröjan, på Gamla Ullevi, mot Malmö FF. ”Jag jobbade som målare och stod på ett tak när Fulvio (Hjortheimer, assisterande tränare) ringde. Vår ordinarie vänsterback var sjuk. Vi förlorade matchen, men det gick bra för mig”, mindes Prytz till GP inför avslutningen 2006. Kanske vill han revidera det svaret nu efter att ha upplevt avancemanget 2008. Då fick han det värdiga avsked som han – en levande legend – förtjänade.

Andreas Kristenssonandreaskristensson@live.seankristensson2012-12-05 07:15:00
Author

Fler artiklar om Örgryte

Det krävs trygghet för spelarna i ÖIS
Är ÖIS inte bättre än såhär?
Kvantresultat för ÖIS mot ÖFK