Redaktionens julkalender #5
Ännu en gång har det rödblå läktarstödet hållit högre klass än divisionsangivelsen. Klackledaren och frontfiguren i ultrasgrupperingen Inferno Örgryte, Johan Gellerman, ser såväl positivt som negativt på 2016 års insats.
Sportsligt slutade ÖIS nia i Superettan, men medan topplag som AFC United spelade med i stort sett obefintligt läktarstöd gjorde ÖIS det återigen med ett av seriens bästa. En starkt bidragande orsak till det var Inferno Örgryte, supportergrupperingen som höll igång klacken på Östra Stå.
– Nöjd ska man aldrig vara - det finns alltid något att bli bättre på - men på det stora hela tycker jag det var en habil säsong, säger Johan Gellerman, klackledare och Inferno Örgrytes ansikte utåt.
– Även fast vi, rent resultatmässigt sätt, var framgångsrika i Division 1 så har vi ju de senaste åren fått jobba i kraftig sportslig motgång där vi inte har fått speciellt mycket gratis. Det är skönt att se att den inställningen följt med även fast vi i år inte vunnit lika mycket som föregående två säsonger. Vår orsak till att sjunga för ÖIS är större än sportsliga resultat, och det är en mentalitet som jag uppskattar.
Medan tidigare säsonger i Superettan innehållit publiklag som Hammarby och stora arenor var emellertid den gångna säsongen ingen glamourös tillställning.
– 2016 års upplaga av Superettan var oerhört trist ur ett läktarperspektiv. Den enda skillnaden mellan till exempel Höllviken och Värnamo är att Värnamo är bättre sportsligt (och har aningen mer publik), men annars är det ju lika oengagerad publik på båda ställena.
Nivån anser å andra sidan Gellerman att ÖIS höll, och kommer att höja kommande år.
– För vår egen del är det tre-fyra matcher som jag varit direkt missnöjd med men desto fler där jag tycker vi presterat maximalt efter förutsättningarna.
– Jag tror definitivt att det kommer bli bättre nästa säsong. Lite roligare motstånd och lite bättre bortasektioner att besöka om inte annat!
Inför säsongen togs beslutet att flytta klacken från sittplatssektionen på övre långsidan till ståplatsläktaren på ena kortsidan. Och utfallet blev i det stora hela som det var tänkt.
– När vi resonerade kring flytten så såg vi ju risken i att det skulle bli rätt tomt, men jag är ändå positivt överraskad av uppslutningen under hela säsongen.
– Ståplatsen bidrar i avsevärt större utsträckning till en intimitet som man inte får på en sittplatssektion, eller i de boskapsfållor som är på kortsidans övre etage. Alla de positiva effekter som vi trott på - och som medförde att vi flyttade - har mer eller mindre uppfyllts under den gångna säsongen.
Viss kritik har framförts kring dels försämrad sikt, från positionen bakom ena kortsidans mål, men också sämre tryck för dem på sittplatsläktarna.
– Belackarna kan få tycka vad de vill, men att ljud skulle färdas bättre i sidled än i längsled - och därför höras bättre till dem som sitter/står 30-40 meter bort på samma sida - är ingen världsuppfattning jag skriver under på. Det torde vara ett brott mot fysikens lagar ifall det var så.
Samtidigt har antalet växelramsor mellan sektionerna på Gamla Ullevi ökat, och enligt Gellerman också sittplatspublikens engagemang.
– Jag har sett i princip alla matcher från samma position senaste sex åren. Det har under den perioden aldrig varit lika många på sittplats som gett sitt verbala stöd till ÖIS, så ofta som i år. Tidigare har det aldrig efterfrågats mer växelramsor för att få igång sittplatspubliken, som annars aldrig/ytterst sällan tagit ton. Nu har de upptäckt att det faktiskt är ganska roligt att sjunga, när det är gott gensvar.
– Jag upplever även att annan interaktion från sittplats, som handklapp - vilket jag inte är någon större anhängare av eftersom det kväver sången - har skett betydligt oftare än när klacken var på samma sida.
– Sedan vill jag ju också tro att det förhöjer upplevelsen om man får se tifot live istället för på bilder i efterhand.
Klackens flytt fick kritik redan innan säsongen, främst p.g.a. positionen på kortsidan. De som tidigare kunnat följa matchen från Gamla Ullevis övre långsida, samtidigt som de stod i klacken, fick då välja mellan sikt och stämning.
– Att sångvilligt folk valt bort kortsidan på grund av sikten är självklart, men det är omöjligt att säga hur många och det är väl främst det som är problemet. Våra största klackar hade garanterat varit större på långsidan, men högstanivå är ett irrelevant mått på kvalité.
– Trots publiksiffror runt 1500 eller färre har det inte någon gång under året känts lika illa som det gjorde förra eller förrförra säsongen, när ett 50-tal tappra (några matcher färre än så) försökt hålla igång på en helt odimensionerad sektion som inte är byggd för att man ska stå upp.
– Det kanske inte ser så bra ut, eller låter så bra utifrån, men känslan är definitivt bättre att stå på en sektion anpassad för riktig klackverksamhet. Då slipper man de demoraliserande inslagen i att folk som man vet kan bidra med goda röstresurser hellre ställer sig lite offside, sjunger lite sporadiskt och fuktar strupen under matchens gång än plågar sina stämband.
Det sistnämnda handlar om N3-baren, supporterbaren som tidigare låg alldeles i närheten av klacken. Till årets säsong flyttade klacken, men N3-baren blev kvar i motsatt ände av arenan.
– Jag respekterar att folk har olika prio när de går på match men för mig handlar det om att stötta ÖIS i 90 minuter. Det är inte alltid lustfyllt att göra det, utan många gånger gör man det av ren pliktkänsla, och då underlättar det oerhört om övriga kan dela den inställningen någotsånär.
– Sedan är kortsidan en långsiktig satsning och det går inte att dra några större växlar efter en säsong. ÖIS har inte gjort det särskilt lätt för sig när det kommer till att locka ny publik. Ser man på medelåldern i klacken under året så ligger den runt 20, och då är det är ett fåtal som överhuvudtaget är över 30. Fördelen är att många av dem som står där aldrig har upplevt ÖIS när vi varit bra, och efter många år i Division 1 så kan det för deras del bara bli bättre.
– Med framgångar kommer publiktillströmningar på alla sektioner, och förhoppningsvis kan man då lyckas få fler att långsiktigt intressera sig för ÖIS supporter- och läktarkultur.
Under 2016 har Inferno Örgryte levererat ett antal tifon, som hyllats såväl av ÖIS:are som utomstående. Mest nöjd är Gellerman med tifot i gratismatchen mot AFC United, där svart tyg, nio ÖIS-profiler, stjärnor, ÖIS-sköldar och bengaler täckte kortsidan.
– "När mörkret faller lyser stjärnorna som starkast" var nog det som vi fick till bäst, från idé till utförande. Samtidigt har ju alla våra tifon under året haft vissa småskavanker som de flesta förmodligen inte noterar, men det kan störa mig lite såhär i efterhand, även fast helhetsintrycket har varit bra på samtliga.
Pyroteknikanvändningen har som så ofta vållat debatter under året som gått. Inferno Örgrytes inställning i frågan är tydlig, vilket visats av flertalet bränningar på Östra Stå. Till en viss gräns har Gellerman förståelse för kritikernas poänger.
– Jag kan förstå att man tycker timingen på vissa bränningar har varit mindre bra, men att bara slentrianhata pyro begriper jag inte. Ser man till nämnda tifot ovan så höjdes ju helhetsintrycket kraftigt tack vare bengalerna, och det är väl snarare en extremposition att inta motsatt hållning.
– Även fast man tycker att det är fult/meningslöst/farligt/spelförstörande så lär pyrotekniken inte försvinna inom överskådlig tid och då är det väl lika bra att sålla sig till övriga vars pendel svängt till att bli mer accepterande. Nu när det inte längre genererar några böter för ÖIS så normaliseras det ju mer det bränns och det märker man på tongångarna.
– Nu är det främst myndigheter som är anti och blåser upp det till ett större problem, och en större fara, än vad det faktiskt är. Även fast det såklart kan sluta illa när man leker med elden så är antalet farliga situationer som uppstår ytterst begränsade sett till hur mycket det bränns i Sverige generellt sett.
Hur viktigt är det med enade supporterled i en klubb som ÖIS?
– Det är en svår fråga. Det finns en ganska stor skillnad mellan den äldre generationens aktiva supportrar och den som har kommit efter Infernos intåg på läktaren, i hur man förhåller sig till sitt supporterskap och vilken del man har i ÖIS.
– Jag har inte missat många matcher sedan 2003 och åkte frekvent med Balders Hage fram till 2008. Den största skillnaden sedan dess är att det nu är fler som åker med den naturliga inställningen att man ska vara på plats där ÖIS spelar, för att stötta laget under 90 minuter. Man kan ha trevligt före och efter matchen, men väl på plats ska det ändå presteras någonting och där hamnar vi på en viss kollisionskurs.
Inferno Örgryte har samtidigt uttalat att de ska engagera sig som medlemmar i föreningen, något som Gellerman anser är viktigt.
– Vi anser inte att vanskötsel av vår klubb bara ska passera utan att vi utnyttjar vår rättighet, och demokratiska skyldighet, att påverka - något som vi faktiskt lyckats med. Ranäng [Lars, f.d. ordförande i ÖIS] kunde köra oss i konkurs utan att någon hade koll, eller gjorde något för att förhindra det i någon märkbar utsträckning, medan vi nu ändå har kommit så långt att vi får se "first hand" att vissa individer verkligen inte har i ÖIS ledning att göra.
– Har man visioner och drömmar så söker man sig primärt till likasinnade, som inte sitter på händerna och låter saker bli vad de blir, utan själva tar ansvar för den utveckling man vill se. Där uppstår en viss mentalitets- och kulturkrock med dem som inte vill lägga ner ett visst engagemang, utan bara är tillfreds med att saker pågår, oavsett om utfallet gång efter annan visar sig vara undermåligt.
Överlag anser Gellerman emellertid att det finns en bra förståelse och diskussion mellan ÖIS olika supportergrupper, trots vissa meningsskiljaktigheter.
– Rent generellt kan väl sägas att alla som vill engagera sig för ÖIS är en tillgång, och där finns det i min mening ett bra samarbete mellan de aktiva supportrarna från de olika supportergrupperna, trots att vi har lite olika syn i vissa frågor. Hur man sedan överbryggar de skillnaderna som finns har jag inget riktigt bra svar på.
Tidigt i våras blev Gellerman aktuell på en annan plats än klackläktaren. Inför ÖIS årsmöte valde han nämligen att själv kandidera till en plats i fotbollssektionens styrelse. Att kandidera även efter årsskiftet är inget han utesluter.
– Jag anser fortfarande att jag har egenskaper och kompetens som hade gjort nytta i ÖIS styrelse, och är valbar om någon vill rösta på mig, men jag har inte funderat så mycket på kommande årsmöte än. Det brukar bubbla upp i januari-februari när säsongen börjar på riktigt.
– Det finns de som har sagt att de ämnar nominera mig, men vi får se om det blir så när det väl kommer till kritan eller om jag åter får ta den ödmjuka vägen och föreslå mig själv.
Till sist, vilken textrad ur någon av klacksångerna sammanfattar det rödblå året bäst?
– "Rödblått för evigt varje dag".
Filip Perssonfilip.persson97@gmail.com@persson18872016-12-05 10:00:00
