Rogic time
Titta väldigt noga, ni i Peking, i Helsingborg, på Hallandsåkern. Titta för all del alla andra allsvenska lag också. Titta särskilt på skylten som fjärdedomaren håller upp i 90:e minuten. För då vet ni hur många minuter det är kvar innan ÖSK gör mål. Och om ni tittar mot svartvit nummer 20 så vet vi varifrån det kommer att komma.
Ska vi bli ett sådant lag i år? Ett lag som jobbar till sig marginalerna i matchens slutskede? Det är inte direkt vad vi gjort oss kända för genom historien.
Filip Rogic har med all tydlighet visat oss att han inte tänker låta sig påverkas av att vi då och då sjunger om att vi saknar vinnartradition. Filip Rogic är stolthet, hjärta och passion i allt han gör. Han är spelaren som kan ha en skitig tröja till och med på konstgräs (det är sant, kolla matchen mot Degen).
Han må fortfarande vara förpassad till en position han inte gillar. Men Filip Rogic gillar läget och ser till att utnyttja det. Gång på gång. På gång.
Mot Tvååker, en vacker framspelning till Besara i 92:a minuten som betydde 3-0.
Mot HIF, när tiden egentligen var slut, en precis cross mot Kennedys panna som räddade 1-1.
Och mot kändisbarnens (jag försöker etablera ett epitet här) Peking, en diagonallöpning in i boxen så att han själv kunde trycka in 2-2 i krysset ungefär halvvägs in på stopptiden.
Hade han inte gjort allt det där hade vi inte varit kvar i cupen. Såsom gruppen utvecklades behövde vi alla de där tre målen för att gå vidare. Vi gjorde dem. Vi är vidare. Det finns mycket mer att säga. Det kommer snart. Men nu firar vi.
