Sandvikens IF MVP 2019 - redaktionens val
Efter lördagens match mot Vasalund är den något märkliga säsongen 2019 slut, och det börjar blir dags att summera. Traditionsenligt tillkännages och prisas den spelare som supportrarna anser vara säsongens mest betydelsefulla i samband med årsfesten senare i november. Redan nu tar dock SF-redaktionen bladet från munnen och ger sin syn på saken. Säsongen har som sagt varit speciell och det har även präglat diskussionen kring årets mest betydelsefulla rödväst.
Så till den grad att redaktionen inte kunnat enas - utan faktiskt presenterar två MVP:s säsongen 2019. Håll till godo:
Rasmus Lindgren:
När Pelle Olsson började influera SIF-framtiden hösten -17 insåg han snabbt att dåvarande spelartrupp inte innehöll de kvaliteter som krävdes för att spela ett rakt 4-4-2. Den kortsiktiga lösningen blev att spela med tre centrala mittfältare i en 3-5-2 uppställning. Alla knep var tillåtna för att stärka den viktigaste delen av planen och säkra ett nytt kontrakt. Men det var aldrig ett långsiktigt alternativ att ”slösa” med en tredje gubbe i mitten eller att förlita sig helt på att ”komma runt på kanterna”. Uppdraget blev istället att söka de spelartyper som klarar att axla rollen i ett centralt tvåmannamittfält. De första stegen togs tidigt -18, men det var först när Rasmus Lindgren anslöt i augusti som den sista pusselbiten föll på plats. Under -19 har han varit den centrala mittfältare som klarat alla de uppgifter som åläggs en sådan. Han har vunnit och fördelat bollar. Både de till synes triviala sidledspassningarna ,som ibland är nödvändiga, men också de längre och/eller genomskärande alternativen som gör att vi (läs Leo) snabbt kan komma till avslut. Han har varit den spelartyp som vi saknat i årtionden och som gjort att vi vunnit boll tillräckligt högt i banan för att snabbt komma i anfallsposition utan massa onödig bolltransport. Det finns massor av teorier och lika många orsaker till SIF:s svaga höst men när Rasmus blev skadad halvvägs in in hösten så gick det från rutschkana till fritt fall. Hade vi varit i större poängnöd hade nog Pelle löst det med tre central mittfältare.
Yannick Mukunzi:
I likhet med Rasmus Lindgren så är mittfältskollegan Yannick Mukunzi en värvning som gick rakt in i startelvan (och därmed skickade ut Slava Koidan på en kant, vilket i sig visade sig väldigt lyckat). Mukunzi har varit ett perfekt komplement till den något bollskickligare och rappare Lindgren. Med sina spetsegenskaper i det defensiva må hans tillvaro vara lite i skymundan, men hans placeringssäkerhet och förmåga att sniffa fram rätt läge att bryta, hans lite större fysiska närvaro, som kombineras med tillräcklig snabbhet och smidighet, gör honom till vår bäste bollvinnare och så smärtsamt viktig i en serie med många passningsorienterade lag. Man märkte snabbt att han har ett tempo i sig som gör att han ligger steget före vid bollvinst, och ofta har ett beslut fattat innan bollen når honom. I takt med att säsongen gick så blev även dom avgörande passningarna fler, och dom offensiva insatserna större. Ja, det ställs höga krav på ett tvåmannamittfält, egenskaper krävs både offensivt och defensivt, man behöver en del styrka och snabbhet och hinkvis med ork för alla dom situationer där man tvingas jaga ikapp bollhållaren - det har vi i Yannick Mukunzi. Rwandas Tobias Linderoth.
