Seger i derbyt!
6-1 mot Sollentuna, 1-3 mot Umeå, 3-2 mot Dalkurd, 2-3 mot HTFF. Så såg formen ut inför derbyt mot Gefle IF. Ett litet det resultatmässiga varannan vattens tillnyktrande effekt, en sordin på feststämningen efter en urstark inledning och som inneburit att BP tillåtits att få en liten lucka i serietoppen. Ett begynnande tabellmässigt dilemma där man istället för ett two horse race med BP börjat tänka en kamp om andraplatsen med Umeå och Dalkurd. At best.
En föraning om en inconvenient truth i det försvarsspel som hållt och hyllats både i det kollektiva och i det individuella.Snällt räknat fyra grova försvarsmisstag i förlustmatcherna och ett fokus som nu ska testas mot två av ettans styggaste boxspelare, Leo Englund och Isak Lidberg.
Sollentuna bjöd upp till match och blev hårt straffade, ett Umeå därefter som kanske, kanske visade vägen för framtida motståndare i sina långbollar och hårda jobb på yttermittfältet. Sen Dalkurd som fick ta konsekvenserna av att inte ha gjort den läxan. Var det något som GIF:s tränare Bengtsson noterat?
Ja detta är väl bara några av de partiklar som lite gradvis börjat sväva runt som ett täcke i SIF-atmosfären och som gjort förutsättningarna från rödvitt håll lite mer komplicerade än bara den vinst man ville få med sig ifrån ett derby. Bragging rights, gärna - men också tabellposition, momentum och i slutändan ett stresstest på den inriktning tränarduon Gabrielsson & Falk valt.
Man föreställer sig att det måste ha varit lättare att vara GIF:are inför matchen. Efter försäsongens klang och jubel, den usla seriestarten: en i allt väsentligt accepterad tillvaro i mittens rike. En resultatmässigt uppåtgående formkurva som skulle kunna korsa den rödvita tillräckligt för ett grepp om ankeln på en olycksbroder. Att med en första derbyvinst i modern tid kunna dra honom med sig i mellansäsongens gråtrista avgrund.
Nu blev det inte så och huruvida Mikael Bengtsson hade gjort sig besväret att kopiera Umeåtränarnas anteckningar är tveksamt. Sandvikenförsvaret var lika solitt som under säsongsinledningen, inga tappade markeringar i straffområdet, ingen som gick på Leo Englunds knuff i ryggen vid bortre. Rödvitt värderade med omsorg hög press och ett lägre försvarsspel och trots att Markström i geflemålet ofta valde långa bollar så lyckades GIF sätta sig i trångmål gång på gång under första halvlek. John Jr Igbarumah dribblade sig förbi på högersidan, vek in och lyckades sånär sätta ett drömmål värdigt ett publikens återkomst i derbysammangang. Ett mål som skulle ha suttit på näthinnor och twitterflöden inför varje framtida möte. Nästa räd: straff och Martin Springfeldt 1-0.
Under andra halvlek, lite mer boll GIF, men utan hot större än ett antal frisparkar på mittplan, någon hörna. Enter Danilo Al-Saed som i 86:e tar sig fram på vänsterkanten och med små kroppsfinter och riktningsförändringar sätter en egen version av det där drömmålet Igbarumah snuvades på, och 2-0, framför Västra flanken. Nyförvärvet och superlöftet Danilo - från den stunden doktorshatt i derby och årets sandvikare med en aktiekurs som med all sannolikhet håller.
Ett tydligt resultat, nollan tillbaka och blott en skapad målchans från gävlehåll, ett rejält kreativt och offensivt rödvitt övertag, ett stresstest som höll, TKO i tränarkampen.
Supportrar som kan mysa sig tillbaka in i sommarnatten: det finns ingen bättre känsla än just, en sandvikenvinst och en gävleförlust.
Sandvikens IF, Pure Power.
