The One That Got Away
Dagarna innan matchen mot Hudiksvall, som ska slutföra den framgångsrika första halva av säsongen 2021, står det klart att Sandvikens IF:s för evigt lovande mittback Emil Molin bryter sitt kontrakt för flytt till Uppsala där han ska fokusera på sin civila karriär.
Ett ljus i mörkret
Tillsammans med York Rafael växte Emil Molin 2014-2015 fram till att bli en välbehövlig glimt av en ljusnande framtid i dessa annars ganska dystra säsonger, som i sig karaktäriserades av en ångestkrypande kamp för att så fort som möjligt återkomma till det division 1 man degraderats ifrån under 2013. York det offensiva underbarnet, Emil den något äldre spelande mittbacken.
Det var svårt att inte bli optimistisk. Där mer tungfotade spelare som tex (legendaren) David Svanberg tidigare ofta straffats av hög press, kunde man i Emils enklare spelstil, kombinerat med teknik och bollbehandling, ana en annan typ av mittback. Att Emil Molin 2014 direkt skulle ta en plats i mittlåset från Oliver Ekroth eller Jack Sharples var det väl få som trodde men lika säkert som att York skulle ta sig vidare till större sammanhang kändes det att Emil Molin med tiden i alla fall skulle bli vår nästa givna försvarsgeneral.
Lånekarusell
Nu behöver ju lovande fotbollsspelare speltid på seniornivå, under 2014 blev det bara ett inhopp i rödvitt och en utlåning till Hille och division 3. 2015, efter Olof Mårds återkomst, blev det 9 matcher blandat återigen med en utlåning och division 3, den här gången till Årsunda. Riktningen var dock utstakad, och under 2016 års segersäsong figurerade Molin bredvid Olof Mård i majoriteten av matcherna. Många var vi nog som kände att vi där fått vår mittbacksduo. 2017, till jungfrusäsongen i division 1, värvades Gustav Thörn från Sirius och konkurrensen hårdnade, känslan var att Thörn/Molin båda presterade bra med den tyngre, rutinerade Olof Mård som mittbackskollega men att kombinationen Thörn/Molin visade blottor i båda spelares respektive spelstil. Efter en nedslående säsongsinledning värvades bla en ny mittback in i Armin Helvida och till hösten lånades Molin ut till Strömsberg.
Vägvalet?
Kanske har vi vägvalet här, Pelle Olsson tillträder hösten 2017, Molin matchas sparsamt under 2018 och lånas ut till SAIK under första halvan av 2019. Återkommer och presterar bra efter att Thörn skadas men får återigen se sig akterseglad under 2020 då Niclas Håkansson värvas in. Inför 2021 efterträds Pelle Olsson av Thomas Gabrielsson och Martin Falk, och med dem en totalrenovering av fotbollen som mycket väl skulle kunnat passa Molin som spelartyp. Den här gången kommer en perfekt fungerande mittbackstrio i form av Thörn, Håkansson och Mård i vägen, en vägg som tar till omgång 5 att överlista och i stort sett är omöjlig att konkurrera med.
In Another Life
Eller kanske har vi vägvalet redan 2015, där mittbackskollega till den återvändande konstanten Mård kommer att bli ett nyförvärv, 31-åriga Emil Oremo. En Oremo som visar sig bli en tillfällig lösning för blott denna misslyckade säsong som slutar i en andraplats bakom Enskede. Lätt att säga i efterhand, men kanske kanske att fönstret fanns där för en av våra egna, att med förtroendet och kontinuiteten efter två säsonger bredvid Mård kunna komma upp i division 1, rustad för en ny nivå. I det här Tillbaka till framtiden-scenariot, ingen utlåning till Strömsberg 2017 och en ärlig chans att tampas om startplatsen när konkurrensen hårdnar under Pelle Olsson. Kanske fanns fönstret i att gå vidare till andra ettanklubbar, som sätratränare Poja Drakshande argumenterade för i en text samma år.
Är det vi?
Kanske, i så fall, säger det något om vår egen förmåga att få upp talanger från ungdomsleden. Det behövs väl ingen större statistisk analys för att komma fram till det faktum att vi under 10-talet haft svårt att fylla på underifrån. Senaste exemplet bortsett från Molin är vänsterback Fahrad Husseini som tilldelats pris som bäste unga spelare två år i rad, men trots det snubblar på målsnöret till startelvan och går till SAIK. Vad den obefintliga återväxten på herrsidan beror på är jag inte man att säga. Bristande befolkningsmässigt underlag? Kvaliteten i akademiverksamheten? Kravet i en anrik förening på att representationslaget alltid ska välja prestation framför utveckling, där andra klubbar kan tillåtas värdera resan högre än målet?
Pelle Olsson startade en sportslig utveckling, en mantel som Gabrielsson&Falk har axlat och accelererat på ett imponerande sätt. Förväntningarna kommer alltid att vara höga på resultat räknat i poäng och tabellpositioner, själva klubbmärket och vi som följer Sandvikens IF kommer alltid att kräva en stadig ström av detta och i denna miljö och denna konkurrenssituation ställs dom högsta krav på de spelare som kommer från ungdomsleden. Denna andra del av verkligheten förhåller sig såklart tränarparet också till i sina roller som akademiansvariga. Spelmässigt såg vi underverk uträttas redan efter två veckors träning, mot Brage i januari. Resultatet av huruvida man lyckas med talangutvecklingen får vi nog ha mer tålamod med.
The One That Got Away
Men i väntan på det, för Molins del blev det egentligen bara en säsong - segeråret 2016, med kontinuerlig speltid i rödvitt. Bredvid Olof Mård i ett division 2 Norrland vi fullständigt dominerade - men jag skulle vilja hålla årets tre Svenska Cupen-matcher som höjdpunkten i karriären. Hemma mot IFK Göteborg, bröt instick och kombinationsförsök från Yussuf, Söder och Sana. Uppspelen, bollbehandlingen under press. Där, i Mårds ställe, var han den försvarsgeneral på toppnivå man redan 2015 tyckt sig kunna se.
