Säsongen under lupp: Del 1, vad vill vi minnas?
Redaktör Sundström minns, glömmer bort och blickar framåt när Umeå FC: s Division 1-säsong 2013 hamnar under lupp i en artikelserie över två delar.
Det har gått drygt två veckor sedan Norrettan-säsongen slutade för Umeå FC. UFC slutade på en 6: e plats, långt från uppflyttning och långt från degradering. Spelarna är antingen vid skolbänken eller på semester vid det här laget. I en artikelserie över två delar summerar jag säsongen.
Del 1: Vad vill vi minnas?
Simon Mårtenssons formtopp. Jag var nära att skriva det innan säsongen. Det här skulle bli Simons år. Men så drog han på sig en skada och missade delar av försäsongen och den tilltänkta krönikan uteblev. Men ty den som tvivlar. Simon Mårtensson var UFC: s överlägset bästa spelare säsongen 2013 och vann interna skytteligan och slutade trea totalt. Länge var han också bästa målskytten i Sveriges tre högsta divisioner. Ett finfint bevis på vad en skadefri Simon Mårtensson kan åstadkomma.
Linus Christensens omskolning till högerback. Det är lätt att förtjusas över den förvandling Linus Christensen stod för. Han anlände från division 2 och hyllades i idel positiva ordalag efter försäsongen. Men på ett mittfält med Fredrik Wennebro, Fredrik Fjellström-Winka och Erik Lundström (och senare även Suad Gruda) fanns det en plats för Linus i laget? Ja. Men inte centalt utan till höger i backlinjen. Ifjol var det Kalmar-lånet Hampus Bohman som gjorde den resan. I år var det Linus Christensen vars uppoffrande spelstil och Ji Sung Park-lungor gjorde honom till en perfekt högerback.
Drömmålet. Jag har sett Tommy Lycén dunka in debutfrisparkar. Jag har sett Marta knorra in hörnor. Jag har sett mig själv rulla in distinkta kvitteringsmål mot Tegs P15-lag. Jag har sett Brian Wake dunka in rökarkanoner. Men det målet Simon Mårtensson gjorde mot Sandviken var det snyggaste jag någonsin sett på Gammlias konstgräs.
Höstsäsongen. Det gick knackigt till en början. UFC hade svårt att klä sig i sin nya division 1-kostym. Det råder det inget tvivel kring. Det började höjas kritiska röster och i den überkritiska slaktargästboken på ufc.se var det till och med folk som ville se en avgång för Johan Sandahl. Egentligen fanns det inget alternativ. Det var bara att vända på detta. När jag talade med Mattias Lidberg berättade han om hemmamatchen mot Eskilstuna. Med en ”nu-slutar-vi -tänka-så-mycket-och-går-ut-och-kör-attityd föll bitarna på plats i symbios med att Kung Erik återvände efter skadefrånvaro. SÄTTET de vände den negativa trenden imponerar på mig och faktum är att det stundtals såg riktigt bra ut under höstsäsongen.
Johan Sandahls matchcoachning. Flera gånger under säsongens lopp visade Johan Sandahl prov på aktiv matchcoachning. Att han genom byten eller taktiska direktiv lyckades förändra en matchbild. Det är en egenskap av internationell klass. Nu var scenen division 1 Norra och inte Champions League men är likväl imponerande. Att kunna möblera med olika formationer och kunna förändra en matchbild genom taktiska direktiv ger en extra dimension som är viktig i en fotbollsvärld anno 2013.
Defensiven på hemmaplan. Det finns inga appar som kan stödja mig. Det vore missvisande att kolla skottstatistiken. Därför får jag gå på känslan. Känslan var nämligen att UFC släppte till få farliga chanser på hemmaplan. De mål som motståndarna lyckades mäkta med, främst under andra halvan av säsongen, var egna individuella misstag. Ett mycket fungerande försvarsspel över hela banan låg till grund för detta och är något att försöka ta med sig till 2014.
