Svar till ”En ledsen förälder”
Häromdagen skrev en "ledsen förälder" en insändare till Nerikes Allehanda där hen beskriver sin upplevelse av att ÖSKs supportar skrämmer bort publik och menar på att hen behövt berätta för sina medföljande barn att så får man inte bete sig. Här kommer undertecknads svar på den insändaren.
Till att börja med vill jag beklaga att du fick den upplevelse som du beskriver i din insändare i NA den 14 juni 2022.
Jag är själv förälder till två barn och jag är, till skillnad från dig, helt trygg med att ta med mig barn till Vallen och jag ska försöka att beskriva varför.
För det första så har fotbollskulturen utvecklats enormt mycket över tid. Sedan jag började gå regelbundet på fotboll vid millennieskiftet har det skett en stadig utveckling åt det positivare hållet gällande svensk läkatrkultur och sett över än ännu längre tid så är skillnaden enorm jämfört med hur det såg ut på och runt svenska arenor under 80- och 90-talen. Idag är det fler åskådare och fler barnfamiljer än någonsin som besöker vårt lands fotbollsarenor i kombination med att det sker allt färre brott och allt färre nedsättande, rasistiska och homofoba uttryck på arenorna. Vill man tala klarspråk så har aldrig fotbollsarenorna varit mer säkrare än de är idag.
Innebär det att allt är frid och fröjd? Självklart inte. Det du beskriver i din insändare finns till viss del kvar, men i betydligt mindre omfattning än det gjort tidigare och till stor det beror det på klubbarnas och supportrarnas ansträngningar till att göra saken bättre med allt från banderoller med antirasistiska budskap och regnbågsfärgade armbindlar till att olika supporterföreningar aktivt tar avstånd och tillrättavisar åskådare som använder sig av sådana uttryck.
Det du beskriver i din insändare är självklart förkastligt, men det du inte nämner finns också där. Du nämner till exempel inte att motståndarspelare som får hjälp av planen allt som oftast blir bemötta av applåder när det ställer sig upp igen efter att ha legat ner på mattan. Du nämner heller inte de hurrarop och applåder som möter spelare som hoppar in i matchen. I just matchen mot Brommapojkarna fick Jake Larsson göra ett sådant inhopp och genast fylldes Vallen av ”Jake-Jake-Jake, Jake Laaaarsson”. Du nämner heller inte den pepp och det stöd som ÖSKs spelare möter varje gång de får en hörnspark med sig eller när ett långskott sveper förbi mål strax över ribban. Det är ofta lätt att stirra sig blind på de negativa sakerna och glömma bort de positiva. Och när det gäller fotbollskulturen så väger de positiva sakerna allt mer över, framförallt ur ett historiskt perspektiv.
I matchen mot BP var det absolut en rätt het stämning till följd av ett antal domslut som, beroende av vilket lag man håller på, kunde upplevas som felaktiga. Som hemmapublik är det i det närmaste en skyldighet att då skapa en stämning som belyser just det. Det är precis det som gör att ”storklubbar” ofta får fördelar på sina hemmaplaner. Som supporter till ÖSK är det en av våra absolut viktigaste uppgifter att hejja fram vårt lag, men också att skapa en stämning som ger våra spelare momentum, mer energi och extra laddning på planen. Allt för att ge oss 3 poäng när slutsignalen ljuder.
För det andra så skulle jag vilja påstå att mina barn hör värre saker på sin skolgård än vad de kan höra på Vallen och precis som i dessa fall blir det min uppgift som förälder att problematisera, relativisera och diskutera med mina barn om vad acceptabelt beteende är i olika situationer. Oavsett om det är på Vallen, på skolgården eller hemma vid köksbordet.
Själv är jag uppväxt med två föräldrar som vrålade sig hesa när Tre Kronor vann OS-guld i Lillehammer och när Sverige vann VM-brons i USA. Jag minns inte exakt vilka ord som yttrades, men jag minns energin, jag minns glädjen och jag minns supporterskapet. Kanske är det just därför som jag själv står där på Vallens sektion K match efter match och helt trygg gapar mig hes över mitt lokala fotbollslag.
