Krönika: Skärp kraven på klubbarnas styrelser!
Nedläggningen av Kopparbergs/Göteborg FC är en handling som tydligt visar att föreningars styrelser inte har kompetens att driva det ansvarsfulla arbete som har ålagts dem. Som det har sagts i Taktikpodden ett flertal gånger under det senaste året – de som har mest makt är de som har minst kompetens. Nu är det dags att hobbysysslan kvalitetssäkras!
Att Kopparbergs/Göteborg FC lägger ner just 2020 borde inte komma som en chock. Hela den gångna säsongen har gett en provkarta på hur föreningsdemokratin numera kan sättas ur spel av en styrelse som är allsmäktig, sitter i knät på en allsmäktig ordförande eller en allsmäktig storsponsor. Om det ska hålla på så här – finns det egentligen någon poäng för en förening att ha medlemmar eller årsmöten?
I Taktikpodden har vi kommit in på ämnet gång på gång: Hur kan en professionell idrottsförening som omsätter miljoner lägga så mycket beslutsrätt hos styrelser som bevisligen inte har kvalifikationer för att fatta de beslut som de behöver fatta? Och om det är så att det är svårt att få tag på rätt personer på rätt post – hur kan en förening se till att fortbilda den styrelse som valts för att den ska fatta beslut som gagnar föreningen på sikt?
Det vill säga, hur gör vi så att föreningar ska slippa dödkött i styrelserummen? Visst är det fantastiskt med föreningsdemokrati, i teorin, men när en styrelse – som faktiskt fattar beslut som hela föreningens vara eller inte vara hänger på – har avsevärt mindre kompetens än de tjänstemän som anställts, ja, när föreningen leds av en styrelse som består av människor som har sysslan som en hobby, ett fritidsintresse, då är svensk idrott farligt ute.
Jag tänker inte ge konkreta exempel – alla idrottsintresserade kan komma på egna exempel rätt snabbt – men under det senaste åren har styrelser till föreningar som omsätter flertals miljoner och har mer än dussinet anställda fattat korkade beslut som sätter hela verksamheten i gungning. De flesta beslut är fattade i affekt (”jag minns när den här föreningen var en stormakt”, ”jag gillar inte den personen”), många beslut är fattade av alltför få styrelseledamöter efter endast ett par informella och godtyckliga möten (”vi satt i hans bil och kläckte en idé och resten av styrelsen hade inget emot den”).
Att Kopparbergs/Göteborg FC kan lägga ner sin verksamhet utan att ens ha kallat till ett extrainsatt årsmöte är inget annat än ett hån mot allt vad svensk föreningsidrott står för. Om det är så här föreningar ska skötas framöver är det lika bra att skrota 51%-regeln. Det är ju ändå ingen som bryr sig om medlemmarnas röst. Nej, inte heller medlemmarna själva verkar kunna göra sin röst hörd.
Jag vill inte gå åt detta håll, lika lite som ni, men helt klart skulle en ägare eller flera ägare se till att sköta verksamheten på ett proffsigare sätt, med anställda experter som jobbar för föreningens bästa och inte med personer som ser arbetet som en hobby likställt med en två timmars fisketur.
Det handlar om kvalitet. I en tid när var och varannat företag (och varenda kommun och region) pratar om vikten av att kvalitetssäkra, så verkar idrottsföreningar vara barn av en förfluten tid när det näst högst beslutande organet (styrelsen) kan göra lite som den vill, ungefär som på Sven Tumbas tid.
För att svensk föreningsdemokrati ska fungera i framtiden krävs det att Riksidrottsförbundet utarbetar ett kvalitetssäkrande program för idrottsföreningar och dess styrelser.
En styrelse bör till exempel tvingas till att hålla x antal medlemsmöten per termin, där vision, femårsplan och ettårsplan dryftas och diskuteras. Dessutom bör varje styrelsemedlem flera gånger per år vara skyldig att sända in loggbok med reflektioner – en loggbok som granskas kritiskt och får återkoppling, allt för att säkerställa varje förenings kompetens.
Dags att ta leken på allvar, mina damer och herrar!
