Tänd till och älska pressen
Vi känner till det så väl. Vi har varit där förr. I misärens mörka rum. Men vi är inte där, och vi ska inte dit. Låt Mjällby bli slagna som om det vore 2015 igen.
Det har varit en speciell säsong, märklig på många sätt. Johan Elmander kom in med 85 landskamper i bagaget. Erik Hamrén anslöt senare, med förbundskaptensrollen i samma landslag som sitt senaste tränarjobb.
ÖIS förlorade med 6-0 mot Trelleborg, 5-1 mot Norrby och 3-0 mot Degerfors. Vann mot Dalkurd och fick Elmander som matchhjälte i premiären. Marcus Lantz fick sparken – ett par år för sent enligt en del – med ett cupfiasko mot Tvååker som sista merit.
Aldrig hade laget emellertid varit nere på kvalplats. Elfteplatsen efter vårderbyt mot GAIS och efter näst sista omgången mot Helsingborg var de sämsta noteringarna för säsongen. Länge kändes det nästan onödigt att blicka så långt ner i tabellen; avstånden var för stora.
Interimtränare Sören Börjessons resultatrad, med sju raka utan förlust, kändes trygg. Spelarna kändes mer avslappnade och lugna. Att gå till Gamla Ullevi var mer behagligt än nervöst.
Men så kom de två sista omgångarna, där poäng hade räckt till ett säkrat kontrakt. Säkerheten kändes som bortblåst. Den brutala påminnelsen om en av Lantz-skapelsens stora svagheter – att prestera när det gäller som mest – svepte in.
Det blir därför kval, och det blir det mot Mjällby. Ett kval som vi egentligen inte borde ha hamnat i, men ett kval som vi likförbannat är i. Nu handlar det om att göra det bästa av situationen, och höja sig. Om att tända till och älska pressen.
För vi kommer att få två härligt minnesvärda matcher. Härliga, minnesvärda men samtidigt ofattbart nervösa. Det är ett kvalmotstånd som vi så sent som 2015 slog, när Hannes Sahlin nickade in en hörna i den första förlängningshalvleken. Jakob Lindström sjöng sånger på klackstaketet och Sällskapet var äntligen tillbaka i elitfotbollen.
Samtidigt är rollerna nu annorlunda. Det är Mjällby, och inte ÖIS, som kommer från två år i Division 1. Från två år av matcher på små idrottsplatser runt om i södra Sverige. Det är ÖIS, och inte Mjällby, som kommer från den proffsigare verkligheten i Superettan – även om den rödblå skillnaden mellan divisionerna kanske är ännu större, framför allt med derbyna i åtanke.
Därför är det viktigt att plocka fram den extra gnistan, på alla håll. Från Hammar som kapten i mittlåset till William på topp. Från arenabarerna till familjeplatserna. Från partnerläktaren till hedersläktaren. Från klackkärnan till spontanbesökaren.
Om Johan Elmander och Erik Hamrén kan hantera pressade situationer? Utan tvekan, minns bara 4-4 i Berlin 2012. Om Hannes Sahlin kan hantera pressade situationer? Det var 103:e matchminuten på Strandvallen vi sa va?
Nej, det är dags att lägga domedagsprofetiorna åt sidan. Dags att tänka på framgång istället för misär. Vi ska alla göra det som krävs, och ha en sällan skådad inställning, i 180 minuter. Vi ska slå Mjällby.
