Tankar efter våren
Vårsäsongen har passerat och ÖIS huserar på en elfte plats i den som vanligt jämna Superettan. Här är mina tankar kring våren som varit, och kring det som väntar.
Stjärnan
Flera spelare har utmärkt sig under våren, och faktum är att många har varit stjärnor i olika matcher. Nicklas Bärkroth har stått för grymma insatser när han spelat, Isak Dahlqvist har sett magisk ut stundtals, och Erion Sadiku har vuxit in i sin roll på ett imponerande sätt.
Ändå finns det två spelare som sticker ut för mig när vårsäsongens stjärna ska koras: Marcus Haglind Sangré och Jonathan Drott. De två har stått för stabila och bra insatser, vecka ut och vecka in. De har levererat i match efter match, och blir därför de självklara stjärnorna i ÖIS anno våren 2023. Här kommer motiveringarna.
Marcus Haglind Sangré har, när det så ofta sett tvivelaktigt och oskarpt ut i försvaret, varit den som agerat beslutsamt. Han har med sin fysik bidragit med enorm tyngd i defensiven, och har under senare delen av våren bildat ett ramstarkt mittbackspar med Christoffer Styffe, vilket gjort att försvaret faktiskt sett riktigt stabilt ut. I Paulsons frånvaro har han dessutom tagit sig an kaptensrollen med bravur, och visat prov på fina ledaregenskaper. Därtill har han också hotat offensivt, och är med sina två mål och två assist faktiskt i delad ledning i den interna poängligan tillsammans med Noah Christoffersson (3+1) och Isak Dahlqvist (2+2).
När säsongen inleddes hade jag nästan räknat bort Jonathan Drott eftersom han under försäsongen inte spelade någonting alls, och tycktes dras med enorma skadebekymmer. Sedan han kom tillbaka har han dock varit en jätte på det centrala mittfältet med sin tuffa spelstil och sitt säkra passningsspel. Han har varvat träffsäkra defensiva aktioner med att fungera som en fin länk mellan försvar och anfall. Drott har varit ett stort utropstecken under våren, och blir väldigt viktig för ÖIS om han lyckas hålla sig skadefri under hösten.
Överraskningen
Med tanke på att ÖIS inför året plockade in en rad spelare som inte visat upp sig ordentligt på denna nivån tidigare är underlaget för överraskningarna stort. Linus Tagesson har imponerat på sin högerflank, Amel Mujanic har visat sig vara en perfekt tia, och Hady Saleh Karim har gått från vad jag trodde skulle bli en rotationsspelare, till en publikfavorit.
Trots att såväl Linus som Amel och Hady har överraskat mig i positiv bemärkelse under våren faller inte mitt val på någon av nyförvärven. Vårens stora överraskning för mig är istället William Svensson, som efter skadebekymmer i fjol skolats om till vänsterback och levererat med eftertryck.
William har fått stort förtroende under våren, och det med rätta. Han har sett positionssäker ut i defensiven, han har sett lugn ut med bollen, även under hård press, och han har haft en säkerhet i sitt passningsspel som få andra i laget. När han dessutom växt in i sin nya roll mer och mer, och vågat ta för sig offensivt på ett tydligare sett, har han mer eller mindre cementerat sin plats i startelvan. Oerhört kul också att se William ta de kliven med tanke på att han är en av våra egna.
Nyförvärvet
Som jag skrev ovan har flera av nyförvärven imponerat på mig under våren. Den som kanske spelat på allra högst nivå är Jonathan Drott. Å andra sidan visste man redan när han värvades att det var en stabil Superettan-pjäs som alltid håller en hög nivå. Jag vill därför lyfta fram en annan som vårens nyförvärv, en som kanske inte var lika given att han skulle prestera på förhand.
Jag syftar naturligtvis på Hady Saleh Karim. Jag ska vara ärlig med att säga att jag inte alls hade koll på honom när han anslöt i vintras. Min och säkerligen många andras tankar var att Hady skulle fungera som en breddspelare. Vad han visat under våren är raka motsatsen.
Han har tagit stora kliv och varit en fröjd att se på vänsterkanten. Med sin riviga spelstil och sina sambatakter har Hady seglat upp till en personlig favorit. Derbymålet var givetvis kronan på verket som gör att Hady efter våren är ett stort steg närmare att bli en riktig kultlirare.
Fiaskot
Allt har sannerligen inte bara varit bra. Det finns höjdpunkter, som derbyt, och det finns fiaskon. Defensiva fasta situationer är något som under våren varit ett misslyckande. Förmågan att omvandla bra prestationer till segrar likaså. Även publiksiffran under många matcher har varit långt under vad som kan anses vara acceptabelt.
Ändå finns det en händelse jag vill lyfta fram som vårens absolut största fiasko, Landskrona hemma. ÖIS hade fyra, fem solklara chanser att avgöra bara i första halvlek. Den andra halvleken var förvisso något sämre, men Linus Tagesson hann ändå med att träffa ribbans undersida i minut 90 innan Landskrona avgjorde i anfallet efter.
Att åka på en förlust på det sättet svider alltid. Extra ont gör det eftersom ÖIS efter derbysegern hade vind i seglen, chans att haka på i toppen. Istället blev det en derbybaksmälla deluxe, och förlusten mot skåningarna följdes av ännu en förlust i vårens sista match. Ett totalt antiklimax på en vårsäsong som hade kunnat få ett magiskt slut. Vårens fiasko är definitivt matchen mot Landskrona.
Målet
När våren ska summeras finns det få kategorier som är så självklara som när det kommer till att kora det snyggaste målet. Det gäller inte bara ÖIS, utan hela Superettan och kanske även svensk elitfotboll. Förmodligen kommer det stå sig som hela årets mål när vi gör samma bedömning i november.
Erion Sadikus kanonkula till mål hemma mot Gefle var något alldeles extra. Att han, en bra bit utanför straffområdet, får till en sådan projektil som letar sig rakt upp i motståndarlagets högra kryss, är helt sanslöst. Det var ett mål av sällan skådat slag.
Ändå finns goda förhoppningar om att Erion ska kunna göra det igen. Han trivs i de lägena, och faktum är att han gjort liknande mål förr. Det tar däremot inte ifrån att projektilen mot Gefle var ett av de snyggaste målen jag sett, och tveklöst det snyggaste i vår.
Läs vår artikel med Erion här: Erion om formen: "Det har rullat på"
Enskilt bästa prestationen
Det finns flera spelare som levererat fina prestationer i enskilda matcher. Ett par prestationer sticker ut. Jag tänker på Linus Tagesson derbyinsats, där han stängde högerkanten helt och låg bakom segermålet. Jag tänker på Isak Dahlqvists premiärinsats, där han gjorde lite vad han ville och stod för ett vackert mål. Men, jag tänker framförallt på William Svenssons insats mot Sundsvall.
Som tidigare nämnt, när jag skrev om William som vårens överraskning, har han vuxit in i rollen som vänsterback mer och mer. Mot Sundsvall kom peaken, och med det också första segern.
William stod för en nästintill fläckfri insats mot Sundsvall och hade stenkoll på Simba och Bengtsson i motståndarlaget. Han låg rätt i positionerna, briljerade med sitt passningsspel och tog för sig offensivt. Den bästa insatsen av en ÖIS-are i år är därför för mig William Svenssons mot Sundsvall.
Bedömningen
Det är svårt att göra en helhetsbedömning om ÖIS vår 2023. Å ena sidan har fotbollen stundtals sett väldigt fin ut, å andra sidan har ÖIS i flera matcher inte fått utdelning för det. Till syvende och sist handlar fotboll ändå om att vinna matcher och ta poäng, och jag landar därför i att ÖIS till slut får ett underbetyg, även om bägaren var nära att svänga över. Jag ska förklara varför.
Det positiva är att ÖIS, under Jeffrey Aubynn, har tagit kliv, och levererat prestationer som pekar i klart rätt riktning. Vi ska minnas att Jeff och i stort sett resten av ledarstaben är helt nya för året. Lägg därtill att ÖIS hade en stor spelarrotation i vintras, och det är inte så konstigt att det tar tid.
Visst, ÖIS inledde våren med sju raka matcher utan vinst. På pappret kan det se ut som en usel start, men när jag tittar mer noggrant på prestationerna i matcherna, är de klart bättre än vad de fem inspelade poängen på de sju första matcherna visade. Många av matcherna gick från segrar till kryss, och från kryss till förluster, genom individuella defensiva misstag. Visst, misstagen var alldeles för många, men spelet såg i övrigt faktiskt ganska bra ut.
När ÖIS lyckades minimera misstagen, speciellt från fasta situationer, blev försvaret riktigt starkt. Under de fyra matcher som spelades, från Örebro borta till derbyt, släppte sällskapet in ett mål. Samtidigt har ÖIS under samma period visat sig ha svårt för att göra mål. Bortsett från hemmamatchen mot Gefle, har det sedan 2-2 matchen mot Öster tidigare i våras, bara blivit ett mål framåt som mest.
Det är som att när skärpan äntligen satte sig i defensiven, så har den saknats i offensiven. Det har inte varit något fel på skapade lägen. För att ta matchen mot Landskrona som exempel skapade ÖIS fyra, fem helt solklara målchanser bara i första halvlek. Oskärpan framför mål har under senvåren varit Sällskapets största akilleshäl, och faktiskt det som gjort att laget gått från toppkänning till att få spendera uppehållet strax ovanför negativt kvalstreck.
Efter derbyt var jag väldigt positiv. Tre raka segrar, och med en förhoppning om att kunna haka på i toppen. Hade skärpan framför mål suttit mot Landskrona hade så också varit fallet. Marginalerna är små ibland. Ett eller ett par mål mot Landskrona och tabelläget hade sett helt annorlunda ut.
Nu blev det inte så, och med tanke på prestationerna ÖIS stått för under våren är därmed 14 inspelade poäng ett underbetyg. Det stämmer även när man tittar på statistiken. Enligt Wyscout är ÖIS förväntade poäng (xP) 18.2, vilket såklart är högre än de 14 poäng Sällskapet samlat på sig. Baserat på xP hade ÖIS varit sexa i serien, vilket också är där någonstans de hade kunnat vara med lite mer skärpa och beslutsamhet.
Summeringen blir att ÖIS vår 2023 är en besvikelse. Spelet har stundtals sett mycket bra ut, men det är också det som gör fallet. Att husera på en elfteplats trots bra prestationer kan inte vara annat än en besvikelse.
Framtiden
När ÖIS återupptar säsongen borta mot Brage den nionde juli finns det några saker jag vill se. Jag vill först och främst se att den fina defensiv som Sällskapet bjöd på under senvåren håller i sig. Jag vill se ett beslutsamt försvar, där alla jobbar hårt och med fullt fokus. Jag vill slippa se tafatta och tvivelaktiga beslut i egen box. Där vill jag istället se Christoffer Styffe och Marcus Haglind Sangré leda vägen med ett resolut och robust försvarsspel.
I och med att offensiven under den senare delen av våren såg svag ut, är det framförallt där jag vill se en förändring. Likt den defensiva förvandlingen, förväntar jag mig ett betydligt rakare, och mer bestämt anfallsspel. Många gånger under våren har ÖIS haft mycket boll på offensiv planhalva, utan att komma till avslut. Ge mig fler avslut à la Erion Sadiku, och jag blir mer än nöjd.
Sammanfattningsvis tror jag att mycket handlar om att ge Jeff och laget tid. Som jag skrev tidigare är det i mångt och mycket ett nytt lagbygge, och sådant kräver tid för att bli riktigt bra. Jag tror att kurvan kommer att fortsätta peka uppåt. Det kommer säkerligen komma mindre bra prestationer längs vägen, men ger vi detta laget tid är jag övertygad om att slutprodukten kommer bli väldigt bra. Jag tror att ÖIS högst troligt kommer att segla in en stabil mittenplacering i höst. Vi alla vill såklart mer, och jag hoppas givetvis att jag har fel.
Men, en höst där vi slipper ha kniven mot strupen i varje match är vad jag hoppas och tror att årets upplaga av ÖIS kan ge oss. Vad som än händer ska det bli oerhört roligt att följa. En sak är givet, ÖIS är livet!
