Tankar inför Motala: valet, ödesmättade september och Rydell vs Zlatan
I morgon 17:00 är det dags för en ny spännande match i Söderettan. ÖIS tar sig an Motala och här följer lite diverse tankar inför den och allmänt kring ÖIS.
Val. Tillvarons dominerande inslag i dessa dagar. Vad som är rätt? Säg det. Både höger och vänster har sina fördelar och jag är inte beredd att kapa någon sida.
Jag tycker nog ändå att Paulson ska fortsätta på vänsterkanten, med Nilsson som förstaval till höger. På grund av körtelfeber har jag inte kunnat se de senaste matcherna, men efter rapporterna om Ohlssons framfart centralt så ser jag ingen som helst anledning till att tvinga ut honom på en kant igen. Den ändringen gör ju dock att vi numer lider av överflödets förbannelse längst fram. Fyra spelare – men bara en plats. Nico, Strinäs, Frantz, Stellan? Det är fullt rimligt om Lantz ligger sömnlös över det valet.
En djupledslöpande terrier, en bollskicklig snidare, juni månads bästa spelare eller the fox in the box som nu har lite självförtroende. Jag har ärligt talat ingen aning om vad jag föredrar. Kanske vurmar jag lite mer för Nico – men å andra sidan finns det en risk att hans egenskaper inte kommer till sin rätt om Motala väljer att lägga sig på defensiven. Så, Stellan? Eller kanske bolltrygga Strinäs? Och snart kommer Mourad tillbaka också…
Men det är ju inte bara i offensiven som det finns frågetecken. I backlinjen kämpar Rosén och Bratt om att få komplettera Sahlin och inte heller det valet gör man i en handvändning. Sist, då Rosén var tillbaka efter avstängning, fick Bratt ändå fortsätta och just det har vi sett väldigt ofta under Lantz ledning vad gäller mittbackarna. Man får chansen ända till man är skadad eller avstängd, och sedan gäller samma sak för ersättaren som kommer. Detta blev inte minst tydligt ifjol. Kanske är det en styrka att ha flera jämnstarka mittbackar men väljer inte Lantz genom den här strategin den enkla vägen?
Om det vore upp till mig hade jag satt ett mittbackspar och satsat på dem – och det hade hetat Rosén/Sahlin.
*
Medan Utsikten går som tåget så går Oddevold som SJ:s tåg. Efter blott fyra poäng på de fem senaste matcherna är gapet upp plötsligt nio poäng. Vad har hänt med förhandsfavoriten? Utan att ha sett dem alltför mycket så är det bara att konstatera att den offensiva produktionen inte håller. 23 mål på 17 matcher är ingen notering för en seriesegrare. Inte 25 insläppta heller, för den delen, men känslan är att det är anfallsspelet som sviker bohuslänningarna. 2012 gjorde Johan Patriksson tre mål i varje match. I år har han gjort tre stycken totalt. Det finns ingen som bär det här laget. Det har inte vi heller, säger ni? Nej, men vi kompenserar den bristande spetsen (anfallsmässigt, märk väl) med en överlägsen bredd. Den har inte Oddevold.
Med hänförare Ganemyr borta, all styrka till honom, så har jag svårt att se Oddevold täppa till luckan. Det här börjar mer och mer kännas som ett tvåmannarace mellan oss och Utsikten. Lund är med och hugger men är rimligtvis lite för ojämna i sina prestationer för att undvika att gå på någon mina. Precis tvärtemot Utsikten. Så stabila att skivkontraktet med Dr Alban är underskrivet och klart. Få trodde på dem inför säsongen. Själv placerade jag dem på en fjärdeplats med skrällvarning men så här bra kunde jag inte föreställa mig att det skulle gå. Ibland är dock inte fotbollen så svår. Ett tydligt system med stark organisation, en tro på vad man gör, en vass målvakt, seriens bästa back och en skarpskjutande anfallare kan räcka väldigt långt. Kanske hela vägen upp till Superettan.
*
ÖIS-Norrby: 3-0 och en långa stunder regelrätt utskåpning. Norrby-GAIS: 3-2. Kämpa lillebror.
*
ÖIS-Motala (6:a), Uddevalla (13:e)-ÖIS, ÖIS-Trollhättan (8:a), Oskarshamn (11:a)-ÖIS
Halmia (9:a)-Utsikten, Utsikten-Trelleborg (12:a), Oddevold (4:a)-Utsikten, Utsikten-Lund (3:a)
Där har ni vad som väntar i september. Nervkittlande – jag vet. Medan Utsikten kommer att få bekänna färg ordentligt så har vi, på pappret that is, ett något enklare schema. Uddevalla och Oskarshamn må vara på bortaplan men ska bara inkassera i sex poäng för någon som aspirerar på seriesegern. Trollhättan är de facto ett bogeyteam för oss, men spöket drevs bort i våras, och nu kommer spelarna att ha en stor gratispublik i ryggen. Nej, frågan är om inte månadens största utmaning är den vi ställs inför i morgon. Ett oberäkneligt, omställningsstarkt, bollskickligt Motala kan straffa vilket lag som helst i serien på en bra dag vilket vi barskt fick bevittna i våras. Pang, pang, pang sade det och så vi hade vi en misärresa hem.
Det får inte hända i morgon. Egentligen tror jag inte det heller men någonstans där inne finns en gnagande oro jag inte lyckas få bort, som bottnar i vår skrala målproduktion. Vi kan inte längre prata om att vi är inne i en process och håller på att förändra vårt spel. Vi behöver leverera. Vi behöver Norrby-prestationer staplade på varandra. Vi behöver effektivitet. Herregud som vi behöver det. Annars kommer vi snart att sitta där med en neslig, orättvis uddamålsförlust mot ett mitten-/bottenlag och se überstabila Utsikten rinna iväg. Får. Inte. Hända. En halmiansk skräll förresten, är det för mycket begärt?
*
50 mål är onekligen respekt, men Sven Rydells målsnitt är du en bit ifrån, Zlatan. 1,14 mål per match – där snackar vi målskytt. All hail trollgubben från Redbergslid.
*
En månad. Fem matcher. En så lång frånvaroperiod har jag aldrig haft sedan jag aktivt började följa ÖIS för cirka åtta år sedan. Nu är det fanimej nog. I morgon finns det ingenting som hindrar mig från att stå på Valhallas läktare. The perfect storm? Rysk invasion? Ebola-utbrott i kvarteret? Kunde inte bry mig mindre. Det var länge sedan jag var så taggad på att få se ÖIS som jag är nu. Visst syns vi?
