Tårarna är vår styrka
Uppdragna luvor, förtvivlade rop. Darrande läppar, gömda ansikten. Sorg, ilska, besvikelse. Och så tårarna. Överallt dessa tårar. Till höger och vänster, här och där – var man än vände blicken fanns vuxna människor i gråt. Länge höll jag emot. Så länge jag var kvar på läktaren intalade en röst inom mig att vistelsen i Superettan inte var över. Det kunde den inte vara. Det skulle ju bli bättre den här gången. Eller åtminstone annorlunda. Vad som helst, men inte det här.
Till slut styrdes ändå stegen, de långsamma och slutgiltiga, mot utgången. Bort från Finnvedsvallen och elitfotbollen. Mot en bilresa som tog oss hem men ändå inte och som skickade oss tillbaka i tiden på kuppen. Med ens fötterna lämnade ståplatsläktarens betongfundament var det för mig omöjligt att värja sig längre. Tårarna föll och med dem en tung, blöt filt över en, omöjlig att ruska av sig hur desperat man än försökte.
Det stod då klart att SMHI varnade för fel storm. Känslostormen som slog till med full kraft när insikten kom över en om vad som verkligen hänt orsakade mer förödelse än Simone ens var i närheten av att göra. För det här är så mycket mer än en fråga om vilken serie vi ska spela fotboll i. Det här vänder ÖIS som klubb upp och ner och skakar oss i själva grundvalarna. Igen. Trots att vi gjort så mycket rätt efter konkursen har vi återigen blivit golvade och tvingas stirra nederlaget i vitögat. Aldrig förr har det smärtat så mycket som nu.
Anledningen är såklart att vi faktiskt var tillbaka på riktigt. Både på och utanför planen andades det positivism. Det spirade kring det nya ÖIS som lagt de ekonomiska glädjekalkylerna i soptunnan och hade ett lagbygge sprängfullt av råmaterial och talang. Läxan var gjord och nu var det bara att invänta lärarens givna guldstjärna. Istället tvingas vi gå om en årskurs medan de övriga springer ifrån i utvecklingen.
Samtidigt som GAIS och Häcken cementerar sina platser bakom IFK i den Göteborgska fotbollshierarkin genom att ta såväl marknadsandelar som supportrar tvingas vi stå vid sidan av utan möjlighet att ingripa. SEF-miljonerna är borta, mediebevakningen och troligen Gamla Ullevi likaså, och vi tvingas återigen att justera vår omsättning till tio-elva miljoner istället för årets 20 – förutsättningar som vore förödande för vilket företag som helst.
För tillfället kunde det dock inte vara mindre intressant. Fotboll är nämligen inte siffror och kalkyler på ett papper. Fotboll är känslor.
It’s not the television contracts, get-out clauses, marketing departments or executive boxes. It’s the noise, the passion, the feeling of belonging, the pride in your city.
Bilderna och tankarna som slått bo och ockuperat en från i lördags handlar om mjuka värden. Konsekvenserna får vi ta sedan. När jag stänger ögonen är det inte resultatrapporter jag ser framför mig, inte heller arenaplaner. Det jag ser är Peter Abrahamsson som med en kamera i ansiktet och gråten i halsen får ur sig ”jag är ledsen djupt inne i hjärtat” med en röst som nästan spricker. Jag ser Oskar Wallén som hos oss på läktaren försöker skrika fram sina lagkamrater till ett mål för att sedan begrava huvudet i händerna när hoppet är borta. Några meter bort gråter Sebastian Ohlsson ögonen ur sig. Hur gärna jag än velat vifta bort den bilden så ser jag honom med.
Jag ser Emil Karlsson gå fram till några supportrar efter sin kanske sista match i ett försök att krama bort sorgen. De misslyckas. Jag ser en 6-årig kille springa bort från sina föräldrar högljutt gråtandes till synes otröstlig, och när jag ser allt det här går jag sönder inombords samtidigt som jag vill ge alla en kram och inte släppa taget. Likt en skyddande förälder försöka intala dem att det är okej. Att smärtan snart går över.
Sorg föder sorg och i lördags slog vi nativitetsrekord. Samtidigt vet jag att det är just därför ÖIS kommer att resa sig igen.
Vi gråter för att vi bryr oss. Vi gråter för en kärlek som vida överskrider serietillhörighet, som aldrig kan rubbas eller ens få att darra. Att tårarna faller innebär inte att vi är svaga. Tvärtom. Tårarna är ett bevis på vår styrka. ÖIS betydelse för oss supportrar är vad som driver oss framåt och som även kommer att ta oss tillbaka. Svensk elitfotboll utan dess moder är något som jag aldrig kommer att acceptera och jag vet att ni andra underbara medlemmar i ÖIS-familjen känner likadant.
När jag skriver den här texten kan ögonen inte undgås att fuktas på nytt. Att få det svart på vitt utan att det för den sakens skull känns ett dugg verkligt eller ens greppbart smärtar ända in i märgen. Trösten ligger i tårarnas kraft. Med tiden som läkemedel ska tårarna omvandlas till energi och näring för ÖIS rötter. Med gemensamma ansträngningar ska de växa sig större och starkare och ta oss tillbaka. Till Superettan. Till elitfotbollen.
Så gråt om ni vill. När vi tömt kanalerna ska vi med nyvunnen kraft kavla upp ärmarna och börja jobba för återkomsten.
