Krönika: Är Ekström vår nye Ljungberg?
Efter tre spelade omgångar ligger HBK näst sist i Allsvenskan, med bara regerande mästarna Hammarby efter sig. Martin Ekström vill ändra på det.
Det är inte någon större skräll att tabellen just nu är, som det så ofta heter i tabloidernas krönikor, upp- och nedvänd. Det har hänt förr, vet ni. När HBK 1998 skulle försvara sitt sensationella guld från året före gjorde man en av sina sämsta inledningar någonsin. Att Bajen, utan Lasse Eriksson och med skador på både Johan Andersson och Andreas Hermansson, ligger sist är inte så illa som det ser ut. Kom igen om sex, sju omgångar om det ser likadant ut.
Än så länge är Elfsborg det lag som imponerat mest. Deras många värvningar verkar än så länge ha slagit väl ut, och det är inte utan att man undrar vad som egentligen ingår i de många hårvårdsprodukter som Boråslagets långa rad av unga anfallsess nyttjar. Lasse Nilssons löpning genom Blåvitts försvar i måndags var rena ögonfröjden, vilket dock tyvärr inte kan sägas om densammes målgest. Jag skämtar inte när jag säger att detta är den fånigaste sådan vi skådat i Sverige sedan Issa Manglinds dagar. Gör om, och snälla du, gör rätt. För Elfsborgs del gäller det annars att minimera den berömda skadelistan. Liksom nuvarande ledarlaget ÖIS har man en riktigt vass startelva, men man är känslig för skador på enskilda spelare. Lyckas killar som Johan Karlsson, Andreas Klarström och Martin Andersson hålla sig hela kan det bli kul att vara boråsare i höst. Det ni.
Mötet i måndags mellan HBK och Djurgården var på många sätt ett underligt möte. För ett och ett halvt år sedan stod båda lagen som seriesegrare. Djurgården hade tagit hem segern i den nybildade Superettan med marginal, medan HBK för andra gången på fyra år blev svenska mästare, för andra gången under Tom Prahls ledning. Nu, inte alltför långt efteråt, var DIF ändå favoriter medan HBK var laget som hade något att bevisa. Mot etablerade stjärnor som Kim Källström, Stefan Rehn och Andreas Isaksson ställde HBK upp betydligt mindre glamorösa spelare som Patrik Ingelsten och Torbjörn Arvidsson. Det skulle bli ett intressant möte.
Första halvlek dominerades fullständigt av Djurgården. Det intressanta är att stockholmarna egentligen inte alls spelade sig till sin dominans. Istället var det HBK som backade hem, som på papperet spelade 4-3-3 men i verkligheten 4-1-4-1, med Torbjörn Arvidsson som mittfältslibero och med högeryttern Ingelsten som ensam anfallare, som bjöd in Djurgården genom att backa hem istället för att bjuda upp. Det ska sägas att Djurgården förvisso gjorde en del vettigt av sitt övertag, men trots förkrossande 13-0 i hörnor redan före paus (!) skapades egentligen inga större farligheter. Efter att HBK jobbat sig tillbaka in i matchen i andra slutade tillställningen 1-1, möjligtvis med mersmak för HBK. Som Jonas Thern påpekade på presskonferensen, så känns det alltid som något av en förlust att ”bara” få med sig en poäng, när man varit bäst i slutet. På det hela taget var dock både han och DIF:s Sören Åkeby nöjda med slutresultatet.
Bäst på plan var, utan tvekan, HBK:s Martin Ekström och DIF:s Andreas Isaksson. Isaksson var så gott som omutlig i målet, och var en hårsmån från att rädda Tobbes snygga avslutning på Magnus Anderssons nick. Ekström var inte sen att ge Isaksson tillfälle att glänsa. Med sina tre vassa skott på mål, och dessutom en ofrivillig stämpling från en djurgårdsback (inget oschyst) från att nå Ingelstens lobbade inlägg med pannan var han HBK:s i särklass bästa anfallsvapen, och visade med all önskvärd tydlighet att HBK årgång 2002 verkligen kan bli något att räkna med. Med sin snabbhet, sin aggressivitet och sin ohejdbara offensivlusta är han precis den spelare HBK saknat sedan Fredrik Ljungberg gav sig av för att göra succé i Arsenal. En kämpe som river och sliter, men som samtidigt är utrustad med god teknik, bra blick för spelet och ett rungande skott. Potentialen att bli en riktig publikfavorit vet inga gränser. Efter att HBK gett ett tradigt och jämntjockt intryck i första halvlek mot DIF var det Martin som bröt monotonin.
- Vi är för nervösa i första. Ingen vill göra några misstag, och därför låser det sig. I andra kommer deras mål som en väckarklocka, säger Martin. Magnus gör ett fint inhopp, och efter kvitteringen kommer Robban in och vi kan bygga upp ett bra tryck.
- Tycker du att det var ett rättvist resultat?
- Djurgården äger matchen spelmässigt. Vi äger den chansmässigt.
Så sant som det är sagt. Vad båda lagen visade var framförallt att man har mer att ge i fortsättningen. För Martin Ekströms del lär det bli betydligt fler matcher från start framöver, och på söndag mot IFK Norrköping på Idrottsparken är det enligt honom själv dags för både HBK:s första seger och hans första mål för säsongen.
- Hur går det för HBK i år?
- Om vi kan få målskyttet att lossna snart nog tycker jag att vi ska vara med åtminstone bland de fem första.
Backförstärkningen från AIK, Mattias Thylander, dras fortfarande med sin benskada. Joel Borgstrand ersätter hjälpligt, men visade i måndags vad vi alla vetat sedan i höstas: hans verkliga plats är i mittförsvaret. På vänsterkanten har HBK däremot Jonas Thern dock fått se det offensiva ytterbackspel han efterlyst. Emil Jensen, som ifjol visade att det fanns god anledning att lägga hans namn på minnet, har fortsatt ta stora steg framåt och är efter tre omgångar en av de HBK:are som hållit högst nivå.
Det ska bli verkligt intressant att se vad Thylle och Emil kan åstadkomma när de väl får spela tillsammans. Tills dess kanske vi får se den lösning som fungerade så väl mot Djurgården under slutet av andra halvlek, med Mikael "Mini" Nilsson som högerback. I torsdagens cupmatch mot Spårvägen får han prova på den positionen igen.
En intressant observation från den i långa stunder katastrofala första halvleken var att HBK ställde alla tio utespelare i eget straffområde på motståndarnas hörnor. När man sedan slog bort bollen var det bara för de två, tre djurgårdare som väntade utanför att samla upp bollen och börja om. Inte undra på att hörnorna ofta kom i grupp efter varandra.
Det lustiga är att Jonas Thern, på frågan om detta var en medveten åtgärd svarade att ja, man ville krympa ytorna i straffområdet för vissa av deras spelare, medan mittfältsjätten Ekström konstaterade att det där, det var en miss i kommunikationen och att man naturligtvis skulle ha en gubbe i mittcirkeln som kunde bygga upp kontringar.
Tobbes avslutning tål att nämnas igen. Alltså: Tobbes långa tå på Magnus Anderssons nick i andra halvlek var ett konststycke, en verklig delikatess.
Det är en fröjd att se och höra om Fredrik Ljungbergs framgångar i Premier League. Efter övergången till Arsenal för snart fyra år sedan slog jag symboliskt vad med min bror om att Fredrik inom några år skulle utses till Europas bäste spelare. Han är inte där än, men han är åtminstone på rätt spår. Till och med de i Himlen är blå-redaktionen som är svaga för Manchester United håller tummarna för Ljungans fortsatta framgångar...