”They go in there and play a nice one”
Så beskrev Paul Scholes Arsenal, när de är särskilt mycket Arsenal, men det är tyvärr ofta en lika träffande beskrivning av GIF Sundsvall säsongen 2015. Nätt och fint, ambitiöst och trevligt men utan spets och dödlighet.
Vad händer med ett lag som har ett fint och ambitiöst passningsspel på mittplan med god teknik och som gör en del fiffiga löpningar, som har ett hyfsat försvarsspel, inte vattentätt men inte heller en katastrof, men som framför allt har en undermålig skärpa och obefintlig effektivitet i motståndarens box? Man förlorar hedersamt, man kanske till och med kommer undan med 1-0 om man har en målvakt som inte släpper bollar rakt genom sig.
På papperet var det en intressant kväll vi hade framför oss. Ett topplag men som inte framstår som helt oemotståndligt när de ställer upp utan sin bästa spelare, ett GIF som har allt att vinna och inramningen är den klassiska höstmatchen. De inledande trettio minuterna av den första halvleken var också det den opartiske bedömaren skulle kalla ”trevlig fotboll”. Det var ganska många chanser åt båda håll, en hel del närkamper utan fult spel och hyfsat tempo. AIK hade dock de klaraste målchanserna, redan i åttonde minuten är de nära att ta ledningen genom en fin passning från Ofori till Brustad som skjuter utanför. Men Ofori tillåts avancera ostört då GIF:s försvar faller väldigt passivt redan från mittplan. Deras andra vassa chans kommer i 15:e minuten då en AIK-nick nära Naurins stolpe landar mitt i straffområdet men det därpå följande skottet blockeras. GIF:s bästa chans är ett lamt avslut från Dibba efter en mycket bra passning av Sigurjonson.
En halvtimme in i halvleken börjar både tempo och kvalitet gå ned. Här känner man plötsligt igen AIK. De har alltid haft en förmåga att gräva fram målchanser i stökiga situationer, särskilt i skeden av matcher där inget ordnat spel äger rum. I 38:e minuten kastas ett inkast in i GIF:s straffområde och dimper, efter nicktouch av Nisse Johansson, ned på fötterna på Pereira som helt omarkerad rakar in 0-1 via stolpen. Matchbilden förblir densamma halvleken ut, med låg kvalitet och lågt tempo. GIF tilläts husera på kanterna och slå inlägg, vilket AIK kan tillåta ske med knusende ro, då hoten i boxen är mycket begränsade. Varken Dibba eller Hasani kunde göra något från stationärt läge mot Karlsson och Hoiveld och löpningarna in i boxen var få. I andra halvleks början har AIK en liten show på GIF:s högerkant som avslutas med att Bangura är nära att utöka ledningen. GIF blossar upp under en kort indiansommar då först Sellin i 56:e minuten gör ett genombrott i mitten och skjuter ett mycket bra skott som tippas till hörna av AIK:s utmärkte målvakt och sedan Sigurjonson gör en snarlik enmansaktion i 62:a minuten som avslutas med lågt pressat skott som målvakten återigen räddar. Det här var två matchavgörande insatser av Carlgren.
Matchens sista halvtimme är en skäligen plågsam tillställning sett ur GIF-perspektiv. Oförmågan att åstadkomma något framåt är påtaglig. Hur är det egentligen tänkt att Dibba och Hasani ska arbeta ihop? Just nu ser de ut att spela bredvid snarare än tillsammans med varandra. I 71:e minuten byts Eklund in istället för Hasani och han kan möjligen ha haft någon bollkontakt under de tjugo minuter han spelade. Spiken i kistan slås i med en frispark för AIK. Även om frisparken slås från strax utanför straffområdet och möjligen ändrar riktning marginellt av att träffa en av våra spelare ska helt enkelt inte en elitmålvakt släppa in ett måttligt hårt skott som går så nära honom. Inte någon dag i veckan.
GIF gjorde inte en genomusel insats, den kan inte jämföras med härdsmältan i Norrköping. Å andra sidan framstod Norrköping som ett mer solitt och mångsidigt lag än AIK, som inte direkt imponerar som proklamerad guldkandidat. Det finns individuella insatser från GIF-spelare att glädjas åt och visst är det roligt att titta på det trevliga passningsspelet. Men fotbollsmatcher vinns, och förloras, i och kring straffområdena. Ett sämre lag hade kanske schabblat och inte rensat undan något av våra otaliga inlägg och de hade kanske haft en mindre alert målvakt som släppt in ett av de utmärkta avsluten från Sellin och Sigurjonson. Men å andra sidan gjorde GIF noll (0) mål på tre hemmamatcher mot HBK, Falkenberg och Åtvidaberg, så det finns klara brister i sådana spekulationer. Vi fortsätter vår vandring in i höstmörkret.
Hans Hasselbladh
