Thörn: Den verkliga anledningen att HIF förlorar...
Jag brukade alltid som liten tycka om sorlet efter matcherna på Olympia. Vandringen mellan 36:an, ut på gruset bakom läktaren, nerför Mellersta Stenbocksgatan och vidare genom Magnus Erikssons gata. Man kunde alltid lyssna till små instick från gemenskapsgrupper, analyser där kvalitén varierade. Det finns en slags bild av att det viktigaste i supporterskapet är 90 minuter varje vecka. De människorna skakar jag alltid på huvudet åt. Det är mycket mer än så. Det är livet. Promenaden hem är en lika stor del.
Efter förlusten igår fanns det ingen gata, inte heller harmoni eller konsekvens i tankegången. Istället känns det mest som ett seminarie i kursen “HIF - Hur hamnade en av elitfotbollens dinosaurier på randen till utdödhet?”. “Spelarkvalitén är för låg!” ropar någon och ger exempel med ett bolltapp eller misstag. “Ungdomarna är för mjuga!" säger någon annan med sin Helsingborgska. “Domarn’ avgör denna matchen också” säger han som glömt att seminarier är 30% av betyget.
Det är inte min mening att förlöjliga någon eller parodisera och om nu någon tar illa vid sig i det “bubblewrap-samhället” vi samexisterar med. Samtidigt tror jag inte någon av anledningarna ovan är den verkliga anledningen till varför HIF förlorar matchperioder och därmed också matcher. Svaret till det ligger i HIF:s oförmåga till få till taktisk kongruens i 30 matcher.
Man gick in i säsongen med intentionen att spela 4-3-3, går sedan över till 4-2-3-1, ångvälten Stuart Baxter kommer in och går back to basic och 4-4-2, stegrar till 4-2-3-1 och vinner ett par matcher av bara farten, försöker därefter återuppfinna hjulet och går över till 3-5-2, inser att han inte har tillräckligt med mittbackar för att spela så och köper därför spelare för att spela så. Han inser att detta inte går, går tillbaka till 4-2-3-1. Även det går åt H-lvete och går tillbaka till 4-4-2. Yr?
Det finns ett argument för att Stuart Baxters erfarenhet har gjort honom till en av svensk fotbolls bästa matchcoacher. Han har en extremt god förmåga att förändra matchbilder. Igår såg vi det igen. Men det är inte det som är problemet. Det är att HIF behöver förlita sig på den förmågan i match efter match just eftersom att man förlorat perioden innan halvtid. Vad det beror på är att HIF aldrig riktigt fått trygghet i sitt sätt att spela. Då blir också paniken och stressen av varje underläge, varje misstag och varje missad målchans än högre. Då kan Baxter klä ut sig till Herb Brooks och hålla Lake Placid-tal hur många gånger han vill, men i slutändan är det på planen som matchen avgörs.
En del vill hålla fram andra halvlek igår för att visa att HIF tar steg framåt och kan klara detta. Realiteten är dock det motsatta och visar snarare på hur långt ifrån man är en taktisk atomkärna som man vill bygga allting utifrån. Den är ett studieexempel i varför HIF ligger där de gör.
Visst, HIF får en helt annan förmåga att hålla i bollen och öppna upp med sitt kombinationsspel, Erik Rings förmåga att göra sin spelare är ett hot framåt. Men igen, den springande punkten är att HIF ligger under med 2-0 inför andra och man chansar så pass mycket att man i princip spelar utan vänsterback hela andra halvlek. Man öppnar upp ENORMA ytor på sin vänsterflank, Kontring. Räddning. Hörna. Mål. Matchen död. Visst, HIF:s oförmåga att försvara fasta situationer är en annan stor anledning att HIF förlorar matcher. Men den största anledningen är fortfarande att HIF:s otrygghet i sitt grundspel dränerar HIF på poäng och därmed också vitalitet och självförtroende. Poäng som bokstavligen är livsviktiga. Självförtroende som är minst lika viktigt just nu.
Ska Stuart Baxter beskyllas för detta helt och hållet? Givetvis inte, det är svårt att sätta en spelidé mitt i en säsong. Men han bör samtidigt klandras för att han ändrade spelsätt i en period där HIF faktiskt spelade bra och vann matcher. I slutändan kan det faktiskt vara så surt, så bittert och så avgörande för att HIF spelar i division 1 nästa år.
