Thörn: Detoxifieringen har börjat
“The kids are alright". Att inte spela bländande, är en styrka i sig för de som frågat om ungdomarna verkligen klarar av den här nivån. Istället är de nivån. Intensiteten och rytmen var skillnaden, då den var anledningen till att HIF hade 2-0 i paus. Men också anledningen till man tappade till 3-2 när den försvann i takt med orken.
Minns du var du var?
Minns du var du stod?
Minns du om du log åt Benjamin Acquahs kaxiga svar trots kommentatorns märkliga inkapsling av Tom Cruises karaktär i “På heder och samvete”?
Minns du om du garvade åt HIF-klackens hyllning till domartrion?
Minns du om du fick hjärtklappning med 15 minuter kvar?
Minns du HIF:s seriepremiär 2024?
Ja. Den glömmer jag aldrig.
Du har införskaffat dig rätten att bli glad åt sådana här smuts segrar eftersom att du också minns var du stod när domare gav andra lag huvudlösa straffar. Du har en moralisk plikt att njuta lite extra när HIF lyckas stå emot ett inläggskavalleri med 20 minuter kvar eftersom du minns din suck när motståndarlag brutit av tystnaden som uppstår när en nickduell med 10 sekunder kvar av en tilläggstid med sitt jubel.
Nu kommer dessa unga pågar, hållandes en teckning från dagis i handen. Den visar 90 minuter i Gefle. Den är inte vacker, slarvigt ritad och knappast något mästerverk. Ändå bör du klappa Gigovic, Westerlund, Örn och Kjellnäs på huvudet och säga, “Vad fint, låt oss sätta den på kylskåpet”. För det har sett annorlunda ut en gång i tiden. Du har sett spelare med högre lön, högre ålder, längre erfarenhet svikit dig. Trots att de velat få dig att tro på motsatsen.
Den här gången var ett gäng kids skillnaden och ryggraden. Den här gången var resultatet också annorlunda. Varför då gå omkring och be om ursäkt för det? Ervin, Benjamin, Lukas och William gör det inte. Det bör inte du heller.
“The kids are alright". Att inte spela bländande, är en styrka i sig för de som frågat om ungdomarna verkligen klarar av den här nivån. Istället är de nivån. Intensiteten och rytmen var skillnaden, då den var anledningen till att HIF hade 2-0 i paus. Men också anledningen till man tappade till 3-2 när den försvann i takt med orken.
Kleber Saarenpää har börjat detoxifiera Helsingborgs IF. Steg ett i rehabiliteringen var att vinna en bortapremiär mot Gefle. Svetta ut gammalt gift och ångest. Steg 2 är att kunna klara av samvaron. Hemmapremiär. Nu har även du en roll.
Bryt upp, bryt upp. Var glad för dagen. Ha ett ansvar för morgondagen. Höj ribban. Svara upp mot intensiteten. Jubla åt en lyckad press. Klappa åt vunna dueller. Gör ångesten ett minne blott.
HIF lever på sin ungdomliga entusiasm, sitt tempo och intensitet. I en serie så jämn som Superettan kan den vara direkt avgörande. Den bör uppmuntras och stimuleras. Den är inte bara skillnaden mellan förra året och denna, utan den skillnaden är om vi ska vara ärliga mot varandra, ett decennium brett.
I alldagligheten av dagens match glöms det lätt bort att HIF ställer upp med 4 spelare som är 20 år eller yngre som alla kommer direkt från lagets akademi. Ingen av dem står för en lysande match, men alla spelar stabilt och gör egentligen inget misstag.
Därför bör du minnas Seriepremiären 2024. Inte bara för att du minns smärtan av det som en gång varit.
Utan för att du för en gångs skull kan se på framtiden med förtröstan.
