Thörn: Drömmarnas Brunn
Fotboll är en företeelse som på ett unikt sätt är precis så liten och så stor som man själv vill få den till...
Fotboll är en företeelse som på ett unikt sätt är precis så liten och så stor som man själv vill få den till. Den är en av få företeelser i denna värld vars storlek och betydelse paradoxalt nog minskar ju högre upp i byråkratin och kommersen du befinner dig. För när FIFA och UEFA-pampar diskuterar VM vartannat år och andra idiotier, då ligger fotbollen istället i bakvattnet och skvalpar. Då har den tappat all sin betydelse.
Fotbollen är däremot som störst bortom de fina salongerna. På skolgården, där drömmarna är pojkens största och viktigaste lagkamrat. På trappan upp till Olympia, där det sista trappsteget är skillnaden mellan sonens oskuldsfullhet inför det han snart ska få uppleva för första gången. Platsen där drömmar både krossas och slås in. Där Henrik Larsson en gång grät. Där Luton Shelton en gång sprang. Där Alvaro Santos med bollen vid fötterna för alltid blev Gud. Fotbollen är ibland som störst när en hel värld via MSNBC:s Internationella feed kan ta del av den lilla Ukrainska flicka som med fotbollen i händerna lekfullt avbryter den amerikanska journalistens försök till professionalism i ett flyktingläger vid Budomierz, Polen. Då har fotbollen istället all tänkbar betydelse och intar en helt annan värld. Den värld där kommersen och stjärnglansen byts ut mot hjärtslag och det som kommer därefter.
När sådana bilder kablas ut är det lätt att se fotbollens inverkan på omvärlden. Att Helsingborgs IF ska nämnas som en slags överhet i sådana sammanhang kanske en del tycker är magstarkt. Däremot är både HIF och Allsvenskan en självklar rödblå sytråd till den varma filt som fotbollen erbjuder människo-samfundet när världen möts av karga och mörka tider. Jag har personligen kämpat med frågan “Varför HIF?” sedan barnsben. Det är dock svårt att förklara något som man upplevde för första gången innan man kunde gå. Jag har samtidigt haft förmånen att prata med en mängd människor som själva också är olyckligt förälskade. Många av dem nämner sin första match. En del kan nämna resultat, väder, publiksiffra och till och med vad de åt i pausen. Faktum är att det sällan spelar någon roll för mig eller någon annan vad som fick just dig att för evigt tatuera in rött och blått i hjärtat. Det som spelar roll är att du ändå står där. Där du alltid gjort.
Övriga livet erbjuder sällan några Rasmus Karjalainen eller Sven Andersson-ögonblick och kanske är det just därför vi ständigt faller handlöst ner i brunnen av våra egna drömmar och förhoppningar som vi vill att klubben ska förverkliga. Trots att vattnet är klarblått och svalkande törstar vi alltid efter mer.
Hur det gick för den lilla Ukrainska flickan i Budomierz vet jag inte, men jag önskar att hon med boll i hand fortsätter att leka och drömma sig bort. Under tiden fortsätter vi att gå till drömmarnas brunn för att släcka törsten efter framgång. Där Henrik Larsson en gång grät. Där Luton Shelton en gång sprang. Där Alvaro Santos med bollen vid fötterna för alltid blev Gud. För ibland blir det aldrig större än när pojken eller flickan med god hjälp tar sig över det sista sista trappsteget till Olympia och lämnar oskuldsfullheten bakom sig.
