Thörn: "Du kan kalla mig för idiot"

Thörn: "Du kan kalla mig för idiot"

Ironiskt nog visar GAIS, Värnamo och Mjällby att HIF är redo för Allsvenskan och möta bättre lag, då detta ställer mindre krav på en etablerad offensiv, utan snarare en defensiv sådan. Däremot är man fortsatt enormt långt ifrån att ta Superettan med storm med champagnefotboll. HIF har helt enkelt inte spelarna för att med egen individuell briljans och överlägsenhet avancera divisionsmässigt, även fast Benjamin Acquahs smått schizofrena prestationer från en match till en annan kan ge sken av mots

“Vid slutsignalens vissla finner jag frågan där igen. Jag hoppas att den ekar i Olympias katakomber resten av veckan fram till tisdag. Att den tillsammans med Klebers budskap blir till sportsligt böneutrop. Att spelarna till slut ser vad vi andra har gått igenom de senaste åren. Att vi ändå är här. Att vi trots allt har hopp. Gemensamt vill visa oss någonting. Till slut kanske ändå svara på frågan…

Vem fan bryr sig?”


Orden är mina egna. Både du och jag har sett mycket under de här åren av disharmoni och melankoli. Saker som en del inte ska behöva se. Ibland har jag varit orolig för nya generationens HIF:are. De som aldrig fick se sådant som jag själv fick när jag var i deras ålder. På det sättet är vissa av oss bortskämda. På det sättet är kanske deras trohet än mer beundransvärd. 

En derbyseger mot Bois kommer aldrig riktigt få mitt hjärta att klappa på det där sättet som jag vet att det kan göra. Det kommer aldrig innebära en vecka av total ångest, tankspriddhet och stress. Jag växte upp i ett vakuum av större drakar, matcher och ögonblick. 

Ur sportslig bortskämdhet föds egna självklarheter, baserad på historia och saker som man lätt tar för givet. Det är i denna insikt som vi tillsammans förstått att ting har tagits för lätt på. Att man inte kan sanera sin ekonomi med dussinspelare med rutin, utan tillgivenhet för klubben. Att man inte kan chansa på roller för gamla ikoner med hoppet om legendstatus. Att man inte kan stänga dörren för sin ungdomliga infrastruktur som är en av de bästa i landet. 

Den 24:e September 2024 tog Lukas Kjellnäs, Benjamin Örn, Adrian Svanbäck, Ervin Gigovic, Daniel Bergman och William Westerlund bollen i sin hand och visade HIF:s supportrar vem det är som bryr sig i HIF anno 2024. I ett Daniel Bergmanskt vrål över ett vunnet inkast på tilläggstid ser vi ljuset och slutet på bortskämdheten som en gång la sig som radioaktivt avfall på Olympia. HIF kommer aldrig dö. Det gör mig glad. Framför allt gör det mig stolt.
  


Men dagen igår är fylld av fler historier. Få av dem är lika talande som historien om Jon Birkfeldt. En gång avfärdad från HIF:s akademi, samtidigt som A-laget leddes av en ikon som hade fria tyglar att värva utifrån med brödsmulor. Igår var han en rödblå klippa utan prestige utifrån det som en gång skett och spelar för mer än ett kuvert i slutet av månaden. Laget leds av en tränare utifrån, utan HIF-koppling som gett laget defensiv trygghet och ungdomlig nyans. HIF har gjort avkall på sina misslyckanden.

För att HIF ska nå avancemang måste Kleber Saarenpää fortsatt få fart på det offensiva spelet mot sämre lag. Alla kan se att etablerat försvar inte längre är ett problem för ett HIF som i flera år varit skakiga i defensiven. Men det krävs mer därtill. För man vinner inga serier på en 5-backslinje utan initiativ med 30 minuter kvar.

Ironiskt nog visar GAIS, Värnamo och Mjällby att HIF är redo för Allsvenskan och möta bättre lag, då detta ställer mindre krav på en etablerad offensiv, utan snarare en defensiv sådan. Däremot är man fortsatt enormt långt ifrån att ta Superettan med storm med champagnefotboll. HIF har helt enkelt inte spelarna för att med egen individuell briljans och överlägsenhet avancera divisionsmässigt, även fast Benjamin Acquahs smått schizofrena prestationer från en match till en annan kan ge sken av motsatsen ibland. 

Kanske summerar Bob Hunds textrad “Du kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot, jag är en idiot” saker och ting bäst. Jag själv var en del av problemet. Vi som var så vana vid framgång att vi tog saker och ting för givet. Som inte mer högljutt sa emot när en armada av det som sedermera skulle bli elitspelare av hög allsvensk nivå lämnade akademin, medan en trojansk häst rullades in av spelare vars sportsliga eftertryck kan summeras med en kort utandning och skakning på huvudet av ren förtvivlan.

Den 24:e September 2024 tog Lukas Kjellnäs, Benjamin Örn, Adrian Svanbäck, Ervin Gigovic, Daniel Bergman och William Westerlund bollen i sin hand och visade mig att jag har varit bortskämd och vad som en gång borde varit vägen framåt. De visade också mig och resten av Helsingborg att organisationen Helsingborgs IF är på en diametralt annan plats än var den var i januari.



Jag vill fortsatt nå Allsvenskt spel 2025, men någon sådan uttalad målsättning bör inte anses vara stöpt ur historisk arrogans, utan snarare sportslig, tabell-mässig realitet. Men dit kommer HIF aldrig nå med pretentiös totalfotboll, eftersom att säsongen med all sin tydlighet, vid varje givet tillfälle när motståndet hetat Oddevold, Sandviken, Trelleborg och Östersund visat att HIF just nu inte har spelarmaterialet att nå dit på individuell skicklighet. Därför bör det fortsatt ses som en realitet utan förväntan på utfall.
 
Istället krävs det som var signifikativt för alla spelare igår. Sådant som man ibland kommer väldigt långt på. Sådant som Jon Birkfeldt visar i varje match. Sådant som Lukas Kjellnäs lyser med varje tillslag. Sådant som vi inte varit bortskämda med de senaste åren.

Prestigelöshet och glöd.  
 
 

Anthony Thörnanthony30694@gmail.com@AnthonyThrn2024-09-25 06:30:00
Author

Fler artiklar om Helsingborg

Thörn: Den riktiga anledningen