Thörn: Gigovic ger kaxighet till HIF:s ungdomliga förvandling
"I Helsingborgs IF mäter vi inte storhet endast utifrån individuell skicklighet. Utan även utifrån andra karaktärsdrag. Alvaro Santos blir inte kallad Gud här för att han sköt hårdast eller gjorde flest mål. Utan för att han förstod att det är med ödmjukhet och med penslarna till fötter man skapar som intensivast känslor."
Det föds barn som blir till konstnärer varje dag. Födda med olika förutsättningar, och som därför ser på världen annorlunda än vad du och jag gör. Som vill måla med andra färger än alla andra.
En del av dem målar sina målningar, vänder sig om och frågar:
“Är jag färdig nu?”
Utan att förstå briljansen i vad de precis presterat.
En del andra målar sin målningar, fnurar en kort stund, vänder sig om och frågar:
“Var det här bra nog?”
För en del av dem spelar det ingen roll vad du eller någon annan säger, de tycker inte det är bra nog ändå.
Ervin Gigovic målar sin målningar, funderar en stund, vänder sig om och frågar:
“Var det här lika bra som min brors?”
Jag, du, Kleber, Mikael och alla andra som berörs av institutionen Helsingborgs IF har ett kollektivt ansvar mot Ervin Gigovic att svara:
“Nej, Ervin. Det där var inte lika bra. Det var mycket bättre”
Om träningsmatchen mot Örgryte var briljant? En uppvisning av en ung talang? En fotbolls-Matiné i sällan skådat slag av en HIF produkt? Självklart inte. Men försäsongen är över nu. Vecka efter vecka har Ervin Gigovic ställts inför frågor, Inte bara om honom själv och hans utveckling, utan om han och resten av ungdomarna i laget skulle klara av det här? När de vuxna ännu en gång svikit? När det bara är han och Lukas kvar? Du behöver bara titta på dagens match för att få ditt svar. Ervin Gigovic har växt upp. Oskyldigheten är borta. Kvar är kaxigheten och självklarheten. Just nu är han oket i HIF:s ungdomliga förvandling. Därmed också tilltron till projektet som lanserats av Mikael Dahlberg.
Ervin Gigovic gör det tydligt för alla som pratar med honom hur mycket hans familj betyder för honom. Inte bara sin bror, utan hans pappa. Vem som helst kan också förstå att U-21 landslagsmannen Armin Gigovic hade gjort vilken bror som helst benägen att vilja visa att man är minst lika bra.
Men i Helsingborgs IF mäter vi inte storhet endast utifrån individuell skicklighet. Utan även utifrån andra karaktärsdrag. Alvaro Santos blir inte kallad Gud här för att han sköt hårdast eller gjorde flest mål. Utan för att han förstod att det är med ödmjukhet och med insikten att det är med penslarna till fötter man skapar som intensivast känslor. När känslor kombineras med sällan skådad individuell briljans. Då, och endast då, har du storhet.
Frågor finns dock fortfarande. Men inte om Ervin Gigovic. Utan rörande resten av HIF. Det som är mest skönt är att de frågor som Kleber Saarenpää kan svara på, de har han också gjort. Om en förening som präglats av ångest och olust när motståndarna har bollen kan spela försvarspel och skapa trygghet? Så är svaret lika självklart som en nick av William Westerlund. Om ett lag som länge famlat kan hitta en identitet igen? Så är svaret lika självklart som den så vanligtvis odisciplinerade Benjamin Acquahs återerövring och djupledsboll.
Den stora, sista frågan kan han dock nog inte själv svara på. Nämligen om den här truppen klarar av en skade-implosion? För även om vi själva tycker att den här föreningen, gått igenom tillräckligt med depressioner och kriser som får oss att likt poeter i vardagen, tyst fundera medan regnet smattrar mot fönstret, finns det alltid en del saker som varken vi eller Kleber kan kontrollera.
Därför låter jag Ervin Gigovic ta mig i handen och med sin teknik och självklarhet med bollen tillsammans med mig löpa in i Superettan säsongen 2024 och måla sin målning. För varken jag, Kleber, Dahlberg eller Lino Boriero kan svara på var den här säsongen leder. Istället väljer jag att för en gångs skull välja ungdomlighet kaxighet.
Får du oss och drömma igen, Ervin? Vi som tvivlat. Vi som undrat. Vi som älskar.
Då når du storhet.
