Thörn: Helt ärligt... Vad f*n sysslar vi med?
HIF förlorade häromsistens. Mot ett lag en division högre upp i seriesystemet. Man spelar ofta bra. Så pass bra att man faktiskt utifrån ett rent spelmässigt perspektiv spelar jämnt mot samma lag. Skillnaden ligger i kvaliteten på spelarna, tryggheten i sitt egna lag och sin spelidé och… Oh Yeah… Individuella misstag. Olika personer stod för dem. Men en person fick klä skott för dem.
“Banderiljärerna blev arga, pikadorerna blev arga men argast av dem alla blev matadoren” - Tjuren Ferdinand
HIF förlorade häromsistens. Mot ett lag en division högre upp i seriesystemet. Man spelar ofta bra. Så pass bra att man faktiskt utifrån ett rent spelmässigt perspektiv spelar jämnt mot samma lag. Skillnaden ligger i kvaliteten på spelarna, tryggheten i sitt egna lag och sin spelidé och… Oh Yeah… Individuella misstag. Olika personer stod för dem. Men en person fick klä skott för dem.
* * *
Jag har alltid älskat kulturen som finns runtomkring Helsingborgs IF. Som en journalist på HD en gång skrev till mig på twitter under en av våra oenigheter. “Jag kan bara förklara, inte få dig att förstå” kanske förklarar den kärleken bäst.
Bland det vackraste som fanns för en vid den tiden 13-årig påg var att gå hem efter en 3-0 seger i den varma Junikvällen och höra den helsingborgska dialekten ta fart vid asfalten på Magnus Erikssons gata. HIF var ofta överlägset. Trygga i sig själva, sin idé och identitet. Tror du inte på mig? Då har Erik Edman en historia om när han sprang hem från en träning i sina skruvdobbar. Eller så kan du själv youtuba fram när Chrisse och samme Edman verbalt bråkar under en träning… Eller så har du bara en egen mental diabild att plocka fram.
Trots att de var överlägsna kommer nog aldrig HIF att slita sig ifrån sin kultur och självbild vad som än händer. Det ska vi inte göra heller. För inget kommer aldrig någonsin vara bra nog här. För även efter den där 3-0 segern var det alltid någon som sa “Jameh… Den där 10-minuters perioden i andra halvlek hade kunnat straffa oss, det håller inte asså”. Fina tider.
Det är viktigt för HIF:s skull att vi håller kvar i den kulturen och kravbilden. Samtidigt är jag väldigt överraskad över den debatt som uppstått efter matchen i söndags. Den där om det inte är dags att för en gångs skull skaffa en ordentlig målvakt? Ehh… Come again?
Genom åren har jag aldrig riktigt varit Kalle Joelssons största fan. Han är ängslig i sitt agerande på fasta situationer, hans spel med fötterna är okej men han pendlar på tok för mycket mellan högt och lågt för en målvakt som har ex antal år i Svensk elitfotboll. I ärlighetens namn får man nog säga att “Projektet-Kalle Joelsson” från säsongen 2019 när man i princip puttade ut honom i Allsvenskan som den solklara efterträdaren efter Pär Hansson är ett misslyckande. Han har haft otur, det ger jag honom, med både skador och HIF:s egna truppmässiga kvalité men jag kommer ändå landa i samma slutsats.
Nåja. Tillbaka till nutid. HIF förlorar mot Halmstad med 3-2. Man släpper in tre mål på individuella misstag, varav två Kalle Joelsson måste hålla sin egna hand upp på. Ex-spelare i HIF skriver på sociala medier att man bör lämna han därhän. Min gamla chefredaktör skriver att Kalle Joelsson inte alls är självskriven och Svenska fans forumet transformeras snabbt om till en firmafest för målvaktstränare som alla ett par månader innan Vårens Baseboll drar igång övar på sin bästa ejection: Kalle… You’re out.
Visst, jag håller med om att Kalle ska ta en stor del av skopan efter matchen i söndags, för nog är hans misstag mest avgörande och nog är det en god idé att se sig om efter något nytt efter året. Men jag förstår inte riktigt själv hur man kan gå igenom den här vintern, med den här utrensningen, med Dahlbergs användande av truppmässig "brända jordens taktik" av att med de medel som bara går, bli av med dyra, äldre truppspelare och ändå landa i att det smartaste nu är att satsa allt på att ta in en ny målvakt. Den positionen som antagligen är den absolut svåraste att scouta sig till. Någon som inte är dyr, inte för ung, inte för gammal och helst ska han kunna vara ledande i superettan. NU. Samtidigt som Kalle själv antagligen sitter på ett dyrt kontrakt. Någonstans längst bak i klassrummet räcker Andreas Granqvist upp sin hand… “Jo… Jag har ett namn…”
Kalle Joelssons tid i HIF går emot sitt slut och om du var uppmärksam under vintern vet du själv om att Mikael Dahlberg är fullt medveten om att den tiden antagligen kommer då han plockade in intressanta lokala målvaktsnamn för akademin. Det fanns en period tidigt på våren förra året då samma Joelsson var en av HIF:s bästa spelare, det är fullt möjligt att han återvänder till den formen. Det är också fullt möjligt att han fortsätter pendla mellan varmt och kallt. Jag lägger mina pengar på det senare då oddsen är betydligt lägre här.
Mikael Dahlberg bör dock hålla hårt i sina egna i stället för göra någon relapse till Granqvist-ideologi där man till tonerna av The Pixies “Here comes your man” Wyscoutar sig fram till första-målvakten i FC Shirak i Armenien. Du vet, den där anledningen till att vi är där vi är.
