Thörn: HIF kämpar för att hålla sig kvar...
HIF förlorar borta mot Trelleborg i Svenska cupen, tar inte en enda poäng gruppspelet, förlorar mot en seriemotståndare och HIF:s smått paradoxala verklighet bara fortsätter och fortsätter.
Daniel Kristianssons ord bröt av den smått dämpade inledningen i Trelleborgs-Lützen dimma… “Och HIF som mest kämpar sig för att hålla kvar detta året”. Jag studsade till på orden och ville mest av allt teleportera mig bort till ett pressrum i Södertälje, transformeras till Per-Ola Ljung och hålögt stirra ut till ljudet av Media-Etablissemangets kollektiva ord om oss samtidigt som jag överlägset i etapper halsar en Coca-Cola flaska i Plast och slår bort orden som “Trams”.
Men verkligheten är verkligheten och precis som för många av HIF:s spelare, så är tiden för fantasi, skolgårdsfotboll och ungdomsturneringar över. Oavsett om man är 17, 21 eller 31, fotbollsspelare, politiker eller trygghetsvärd så får vi alla höra någon gång vårt liv att det är dags att växa upp. Som supportrar omfamnar vi oftast lekfullhet, eftersom att vi lever för det kanske mest purila, enkla men också vackraste som finns här i världen. Kärleken till institutionen Helsingborgs IF.
I den världen är jag kanske mest skyldig av dem alla. Jag försöker klamra mig fast vid situationer och ögonblick i matcher som står ut och med den megafon som är detta skribentformat ge dem uppmärksamhet och i de fall jag lyckas, få dig att uppskatta dem du med. Därför håller jag nu upp händerna. Det är dags att jag också växer upp.
Jag hade därför kunnat skriva om Lukas Kjellnäs Roy Keane/Jonas Mitander-attityd och skriva en kort fras om hur jag fortsätter att uppskatta den. Jag hade även kunnat skriva om Nils Arvidssons icke-prestation och hur ibland en målvakts bästa matcher är de matcher som man inte tycker att denne står ut. Eller för den delen att Ervin Gigovic i sina bästa ögonblick har förmågan att ta över mittfältet och göra det till sin egen äng av möjligheter. Allt det där är förvisso sant. Men det är också att förfina verkligheten.
För vet ni vad. Det här är det vi har. Det finns ingen Alexander Gerndt runt hörnet. Ingen Ardian Gashi. Ingen Pär Hansson. De här kidsen har ett ansvar mot sig själva, oss supportrar, staden samt den här klubbens medfödda kultur och historia att prestera. Jag förstår att det kan låta hårt och överdrivet kallt. Men det är också verkligheten.
Skillnaden däremellan? Chansen att bli större än de flesta som sätter fötterna inuti Olympias katakomber. Med tanke på situationen klubben just nu befinner sig i, finns också möjligheten att bli en av de största och viktigaste i klubbens historia.
För visst, vi kan skratta åt Lukas Kjellnäs kaxighet, men det finns en match mot Örebro i omgång 15 där frustration över en utebliven frispark leder till ett rött kort av en obegåvad Tess Olofsson och tre förlorade poäng. Det finns en bortamatch mot Skövde där Nils Arvidssons rädsla för att boxa ut en hörna gör att tre poäng blir till en. Framförallt kan vi uppskatta att Benjamin Örns har samma hjärta och glöd för denna klubb som du själv har men i slutändan är det misstag som vid Trelleborgs ledningsmål som någonstans har mest betydelse. Alla situationer som är skillnaden för ett lag som kämpar för att hålla sig kvar och lag som kan avfärda sådana ord som "Trams" i ett pressrum.
HIF lever i paradoxer. För det kan knappast sägas att det är konventionellt att en så stor del av lagets ryggrad är beroende av lagets ungdomar. En del kan säga att det är tragiskt. En del spenderar säkert en stor del av sin vardag att fundera om vems fel det är. Funderar på varför vi var där vi var och hur vi kunde hamna där vi är nu? Kanske är det också dags att du då också växer upp?
För personligen ser jag på saker annorlunda. Det är dags att HIF:s nya, unga, gyllene generation växer upp nu. Det är dags att någon säger åt dem att göra det. Situationen kräver det. Jag ser fram emot misstag. Jag ser fram emot individuella prestationer. Jag ser fram emot utveckling. För med deras utveckling finns också chansen att nå storhet och få klubben att återvända till den status och framgång som de själva, klubben och vi supportrar förtjänar.
Personlig utveckling kommer bara till världen vid stora möjligheter. Stora ögonblick i den här klubbens historia, de som både vi rättrogna och de här ungdomarna drömmer om på natten när gatljusen studsar mot asfalten, föds när paradoxer blir till konventioner.
Personlig storhet? Det väljer man bara själv.
