Thörn: HIF kommer behöva vara ärliga snart.
"HIF kommer behöva vara ärliga, obekväma och säga som det är i framtiden. Den dagen är inte kommen än. Men en match på Stora Valla visade inte bara att den dagen kryper närmre och närmre. Utan att behovet för samma dag börjar bli större och större."
Det gör ont att inse att stora instutioner inte är vad de en gång var. Kanske är du som jag… Att när du får berätta om din lagtillhörighet, efter att traditionsmässigt viftat bort din samtals-kamrats medlidande, med glans i ögonen tänker tillbaka på Marcus Nilssons bestämdhet i luftrummet, Henrik Larssons sinnesnärvaro och May Mahlangus intensitet. För många andra är det spelare från en framgångsperiod. För mig var det min barndom.
Därför blir jag alltid lite rörd och känslosam när jag ser unga barn gå i hand med sina föräldrar upp för trapporna och får se det där gröna gräset. Höra ljudet, det där som bara vi kan göra… Utan slaginstrument. Bara vi och betongen. Jag hade naturligtvis blivit olyckligt förälskad i HIF utan Ardian Gashis benknäckar-attityd och Luton Sheltons fjäderlätta ruscher oavsett. Men det är i Wilhelm Nilssons svaga markeringsspel och Sumar Almadjeds vilsna, röriga insats som jag inser att jag är bortskämd med vad jag en gång fått uppleva.
Samtidigt är det också i överlägsenheten av mina minnen som jag finner sinnesro. För det har sett värre ut. Det har också sett (Väldigt mycket) bättre ut genom mina år. För när jag ser vad det är som fallerar, så är det inte längre en identitetslös smörja komprimerat ner till 90 minuter som jag försöker få till en krönika med kongruens där jag uttrycker min kompromisslösa kärlek för detta lag.
För HIF har faktiskt en spelidé och taktik som spelare köper in i och accepterar. Sådant har sanslöst nog faktiskt varit svårt att urskönja sedan flera år tilbaka. Man har levt på spelare som har haft den individuella briljansen att bära lag, när taktik, tränare och sportslig ledning fallerat.
Samtidigt är det tydligt att dagens HIF faller offer för det som varit gamla synder. För de spelare som en gång värvats för att bära HIF, är de som fortsatt håller kvar vid anklarna av de spelare som har potential och kommer att agera ryggrad åt det här laget i inte bara ett år, utan flera. I den simplaste av termer och med den ärligaste av fraser i svensk elitfotboll: De håller inte måttet.
HIF förlorar inte bara matchen mot Degerfors på grund av att Wilhelm Nilsson, som även han har potential att bli något, ligger för långt ifrån i sin markering, utan också för att Sumar Almadjed, en gång lanserad och marknadsförd som en spetsvärvning, har lika mycket inverkan på denna match som en eldfluga har på dagens ljus. HIF förlorade också denna match för att man tätt innan matchdag får skador på två spelare som är mer eller mindre självklara i en startelva. Till sist förlorar man den även för att när man väl hamnar i underläge, så är det få spelare från bänken som kan gå ut och avgöra en match när den står och väger.
Du kan tycka det är hårt. Du kan tycka det är kallt. Du kan faktiskt tycka vad du vill. Men sanningen är den, att igår stod ungdomarna i HIF återigen för en stabil insats. Mikael Dahlbergs få värvningar med Wilhelm Nilsson undantagen var de två som var bäst på plan.
HIF kommer behöva vara ärliga, obekväma och säga som det är i framtiden. Den dagen är inte kommen än. Men en match på Stora Valla visade inte bara att den dagen kryper närmre och närmre. Utan att behovet för samma dag börjar bli större och större.
På söndag är det familjesöndag på Olympia.
En del barn fick aldrig se Alfred Finnbogasson göra ett gulsvart straffområde till sin lekstuga i vårsolen.
En del barn fick aldrig uppleva Christoffer Andersson skruva in en frispark på Råsunda vid ställning 2-2 och ett par minuter kvar.
En del barn fick aldrig se Pär Hansson bli ett monster på Gamla Ullevi.
En del barn kommer gå upp på Olympia på Söndag, ta sin pappa i handen, stappla upp för trapporna och bli kära ändå.
Jag hoppas de får uppleva sådant som jag gjort. Det är dem värda.
