Thörn: Ja, det finns anledningar att bli förväntansfull inför nästa säsong
Det farligaste ordet i det svenska språket är “Mellanår”. Du bör redan nu stryka det från ditt vokabulär. Se på det som blott ett ord i ett glosprov för ett främmande språk. Ta det inte i din mun. Vägra, stå emot, revoltera.
Vi kan förstå intentionen. Le och fyllas av sympati när Saarenpää och Dahlberg försöker hypnotisera oss genom att likt en av psykologerna i Good will Hunting med sin pendel och ramsa försöker få oss att nå våra hemskaste minnen på Olympia och därmed sänka oss till ambitionerna som karaktäriserar det pärlband av vägkrogsklubbar i det Svenska seriesystemet. De som desperat försöker nå den sportsliga och emotionella höghet som återfinns i Sundets Pärla. Kanske har även du ställt dig in på ett år som inte egentligen betyder någonting alls. Bryt upp… Bryt Upp!
“Sancho!”... Min rustning….! Mitt Svärd!” - Don Quixote
Förvisso spelar de båda två med monopolpengar och slåss mot väderkvarnar denna säsong men det betyder inte per automatik att förväntningarna inför säsongen ska vara därefter. En sänkt kravbild från högre ort kan snabbt innebära en elakartad cancer som snabbt toxifierar resten av föreningen. Kravbilden ska alltid vara hög i Helsingborgs IF och det finns en klar skillnad i intern kravbild och yttre sådan. Denna skillnad kommer inte kunna förändras oavsett hur många ankare och hur många sänken de båda två försöker etablera i media. Sedan kan de båda och jag EFTER säsongen tycka att resultatraden var helt okej med tanke på var HIF är och var som förening.
Oavsett var HIF befinner sig rent organisationsmässigt finns det flera anledningar till och tycka att denna säsong är en av de mest spännande på flera år. En av de anledningarna är ungdomarna. Visserligen är det tragiskt att denna satsning på ett sätt har tvingats fram av ekonomisk sanering men och andra sidan är det få klubbar i Sverige som satsar på ungdomar utan att sinande ekonomi tvingar fram det, oavsett hur många Noah Bachner eller Eric Persson-glorifierande krönikor som skrivs. På samma sätt finns det inte en sportchef i detta avlånga land som inte vet om att stora ord om akademi-satsningar får vem som helst att undra vad klubbens supportrar har i fickan och om det inte är en jättebanan?
För att HIF ska lyckas detta året krävs det att åtminstone två av ungdomarna man flyttat upp tar stora steg detta året. Många har nog sett med stora ögon på det lag som gick till P17 final 2021 och förväntat sig någon “Class of 2004”. Simon Bengtsson, William Westerlund, Benjamin Örn, Lukas Kjellnäs, Daniel Bergman och Adrian Svanbäck, alla 19 år och alla i olika lägen i sin utveckling. Det är ett tungt ansvar att säga att dessa “Kids” ska vara ryggrad i en rödblå Superettan-trupp. Samtidigt är det intressant att se var detta pärlband av talang tar vägen, då vi inte sett en sådan akademi-influx i en HIF-trupp sedan säsongen 2009. “The Red and Blue Cardiac kids” bör få de flesta att se på nästa säsong med entusiasm.
En annan aspekt är Kleber Saarenpää. Nej, inte för att HIF har en ny tränare utan endast och rent objektivt hans spelsystem. 4-4-2. Tråkigt? Lagerbägskt? Mycket möjligt, men det är inte därför jag tycker du ska titta på honom med förtröstan, utan med anledning av den sista siffran i spelsystemet. HIF har inte spelat med två anfallare på väldigt lång tid. Alhaji Gero, Anthony Van Den Hurk, Amar Muhsin, Rasmus Karjalainen. Anfallare som alla hade mått bra av att ha en spelare till i straffområdet. Givetvis har HIF i perioder försökt att spela med två anfallare, men denna förändring har i sådant fall puttats fram av perioder av ett havererande anfallsspel där man inlett säsongen med att vilja spela 4-3-3 eller 4-2-3-1. Fullt medveten om att Saarenpää gillar att en av dessa anfallare spelar djupare ner i banan men summa summarum är ändå att vi ser lite av en förutsägbar era av isolerade anfallsspelare som väntar på inlägg från kantspelare som vi förhoppningsvis kan skriva en dödsattest för. Gud hör bön.
Den sista men absolut viktigaste aspekten är faktiskt dig själv. För det här är en klubb som klarade sig kvar i Superettan på målskillnad förra året. Spelet har havererat och haltat. Inriktningen i klubben har varit icke existerande under lång tid. Spelare som aldrig förstått. Spelare som aldrig velat. Ändå står du där. Eller så sitter du där. Varje helg. Mina vänner berättar att de hånar oss i olika delar av landet, trots att de aldrig varit intresserade av fotboll, blott när stadens namn nämns. Mitt svar var ett kallt… För vadå? Det finns få klubbar som trots att klubbens nutida historia hade kunnat liknats vid en grekisk tragedi med tidigare hjältar som dör och historier som känns otroliga, så är det ändå kärleken som står ut.
Försäljningssiffrorna inför nästa säsong är helt barocka med tanke på vad som ligger nära till minnet. Jag kommer aldrig be om ursäkt för vem jag är och laget jag håller på för i slutet av dagen finns det faktiskt inga andra som älskar såsom vi gör. Idag. Imorgon. Och för alltid. Be aldrig, aldrig, aldrig om ursäkt för det.
Till info:
Jag har under det senaste halvåret reflekterat över min samvaro. Utvärderat mitt fysiska och psykiska välmående och insett att jag behöver fokusera på sådant som gör mig glad i livet. Lägga tid på det som är absolut viktigast. Därför innebär detta att jag kommer betydligt mer tid på att skriva om HIF än tidigare. Ambitionen är högt lagd och jag hoppas att kvalitén blir därefter. Sedan vet vem som helst att sådana saker är föremål för förändring i takt med livets skeenden.
Utöver det har det även kommit spörsmål till mig om en Podcast. En podcast är för egen del betydligt enklare att genomföra jämfört med en text, då detta ofta endast betyder en timme av mitt liv att tillge diskussion och någon timme till att klippa. Istället har problemet här varit att jag inte har någon att diskutera med. Personligen tycker jag kemi och högt i tak är viktigt i en podcast och det är endast av denna anledning som det inte blivit någon, något som jag givetvis hoppas är föremål för förändring. Jag tycker det är viktigt med en HIF-podcast som vågar kritisera när det är dåligt och berömmer när det är bra, något som inte finns för tillfället. Initierad och passionerad bör vara ledord, inte skällsord.
HIF är den entitet i livet, näst efter min familj och den nära samvarokrets som betytt mest i mitt liv. HIF rör vid saker som politiker vid Rådhuset aldrig ens kommer nära trots att tonfallet är högt och överlägsenheten därefter. HIF betyder mindre om hyresavtal och skattepengar och så mycket mer om barns uppväxt, gemenskap och att kunna se på omvärlden med aptit och passion. Jag välsignar dagen då min pappa tog det som en självklarhet att jag som spädbarn skulle gå på min första HIF-match och blir både gråtmild och svag i rösten när jag tänker på vad det betytt för mig som människa dagarna som kommit därefter.
Att skriva om denna klubb är ironiskt nog med tanke på dess sportsliga bedrifter de senaste 6 åren ett privilegium. Ni som kom fram och gav beröm, ni som bara ville prata om HIF och ni som bara läser. Tack. Ni är en stor del av anledningen till att jag nu intensifierar mitt skrivande igen.
Det här är Helsingborgs IF.
Störst av allt och för evigt gudagivet vackert.
Tack.
