Thörn: På Lördag spelar HIF en oviktig match.

Thörn: På Lördag spelar HIF en oviktig match.


Bogsera in färjorna från Sundet. Stäng affärerna längs Kullagatan. Låt stöktet på stans pubar stilla. Stäng av notiserna på din mobiltelefon. Skicka brevduvor upp i stratosfären och bjud in Kalle Svensson, Knut Kroon och Malte Mårtensson och låt de likt lekfulla barn framför TV:n vila huvuden i sina handflator ovanför Olympia medan de sparkar knäna bakom sig. Låt Mariakyrkans klockor ringa in. HIF spelar match. Därmed också du.

Vi pratar ofta fotboll han och jag. Min Danska kollega håller på Arsenal. Jag? HIF. 

“Yeah, sure… But outside of that?”
“...Helsingborg

Jag ber inte människor att de ska förstå längre. Hur skulle jag kunna göra det? De var ju inte där när jag var liten och såg solen gå ner över västra läktaren, en varm julidag när Sarajevo var på besök. De var inte där när jag såg Luton Shelton sväva fram på en perfekt fotbollsplan. De var inte där när jag såg Henrik Larsson gråta efter sin sista match. Då blir det nog svårt att någonsin förstå. Förstå vad HIF innebär. Hur mycket det påverkar unga, äldre och vi som bara är mitt i livet.  

Jag ber dem dock respektera mig för den jag är, min uppväxt och min stora kärlek i livet. Det gör dem, även om de höjer lite på ögonbrynen.



Det har sagts att HIF:s match på lördag är den viktigaste någonsin. Jag förstår intentionen med orden. Att lägga vikt vid den sportsliga effekten av vad ett eventuellt uttåg skulle innebära för HIF. Jag håller med om att HIF vid ett sådant utfall skulle behöva göra en rad olika tuffa beslut och kurs-omläggningar. Kanske för en gångs skull satsa på den där akademin. Ge den där talangen chansen. Kanske se över personalen. Göra kansliet lite mindre och styrelsen lite spetsigare? Kanske ställa sig frågan om vad Helsingborgs IF egentligen vill med sin fotboll? Du har kanske egna svar? Jag vill höra dem ibland. Kanske tycker jag att du har fel? Kanske har du så rätt? Du behöver aldrig manifestera din kärlek för HIF till mig. Jag förstår.

Det är i samma korta sekund av diskussion oss emellan som vi inser hur oviktig matchen på lördag är. För vi hade kunnat likt så många andra hux flux sätta två stjärnor i våra twitternamn, säga att vi minsann alltid hållt på ett annat lag med ljusa färger eftersom att någon farbror som aldrig egentligen fanns tog oss till en match som aldrig spelades och säga “vi” om lag från Storbritannien. 

Du kommer få ditt hjärta testat på lördag. Kanske kommer din arbetskamrat fråga vad du ska göra där? Kanske kommer din klasskompis iklädd jacka med Manchester United-logga fnysa åt dig. Det finns inga snabba Argentinare med hårgelé på Olympia. Det rullar inga Nike-reklamskyltar här och det finns ingen VAR-skärm vid sidlinjen. 



Jag kan däremot erbjuda dig ångest. Jag kan erbjuda dig min Morfar och resten av den äldre generationen som skriker “Men foer faan… Spela bollen framåt!”. Jag kan erbjuda dig genuinitet. Jag kan erbjuda dig ett barns uppväxt. Jag kan erbjuda dig sann kärlek.  Jag kan erbjuda dig staden Helsingborg och allt vad den står för. 

Varje människa som tar sig till Olympia på lördag är ett kärleksuttryck. Ett uttryck som ter sig olika i sina historier och minnen som just den individen vill dela med sig. Men det är i det unika kärleksuttrycket som gemenskapen återfinns. Som du inser att det finns människor precis som dig. Vi som älskar så mycket. Trots att det gör ont.

Match på lördag. Viktig? Såklart. Men det finns en dag efteråt. För kärleken på Olympia tar alltid sin form i ett leende, ett ögonblick och ett minne. Det som vi talar om och berättar för varandra. 

Framför allt är den evig.

Anthony Thörnanthony30694@gmail.com@AnthonyThrn2023-10-31 20:43:00
Author

Fler artiklar om Helsingborg

Thörn: Den riktiga anledningen