Thörn: Stuart Baxter har gett den finaste gåvan av alla.
“Jag väntar mig inte att vi har supportrar som inte uttrycker hur de känner sig. Men jag vill de ska veta att jag vill få igång dem på ett positivit sätt. Jag vill göra saker på planen som stimulerar dem. Som de tycker om. Som de kan vara stolta över.”
“Jag vill att de ska veta om att vår ambition är att spela en sorts fotboll som passar den mentaliteten.”
Stuart Baxter i sin första intervju som HIF-Tränare.
Jag minns att jag en gång satt på gamla 36:an 2014 och såg på när HIF förlorade mot Halmstad. Man gjorde med ganska stora siffror. 1-4. Jag togs tillbaka av hur spelmässigt underlägset man var sin kombattant. Det öppnades ett sår den säsongen, speciellt mot hösten. Man hade större och större problem att vinna matcher och få någon slags kongruens i sin taktik.
Många har säkert sina egna förklaringar till varför det gick som det gick de senaste 6-7 åren. Att man chansade för hårt på Henrik Larsson, en illa förmåga att analysera sina talanger och att förvalta dem, dåliga beslut under övergångsfönster samt en alltid ansträngd ekonomi.
För mig har det dock alltid börjat på hösten 2014. Ängsligheten hade sitt embryo där. Såret blev vidare, öppet, infekterat och gett en hel förening symptom av en slags Insomnia där vi själva också blev ängsliga och naturligt pessimistiska. Visserligen ger detta sår i hjärtat en mer tillfredsställande känsla när stjärnorna står rätt och vi får uppleva crescendon som den Halmstad 2021 men utifrån ett långsiktigt perspektiv är det helt omöjligt att som förening överleva med ett konstant ängsligt leverne. Framför allt är det helt omöjligt att spela fotboll med den typen av känslor.
Det sägs att det finaste en individ kan ge någon annan är sitt livsverk och sitt arbete. Det är säkert sant. Men om det är så är Stuart Baxter undantaget som bekräftar regeln. Normalt sätt består hans arbete av att ändra spelsystem, träningsmetoder och taktiskt tillvägagångssätt. Men kanske märkligaste av allt är att han inte ändrat särskilt mycket. De flesta spelare spelar på samma position. Man ställer upp på mer eller mindre sätt och man har samma ledstjärnor på hur man vill spela fotboll.
Men den största och finaste gåvan Stuart Baxter gett laget, föreningen och vi som har HIF tatuerat i hjärtat är förmågan att våga drömma igen. Sådana gåvor bör man vara evigt tacksamma för. Sådana gåvor kan man leva på länge oavsett om Stuart Baxter stannar ett halvår eller 1,2 eller kanske 5 år till för den ger livskraft och kraft för en förening som länge saknat syre.
“...Sen hade vi en period där emellan där… Vi tappade struktur, vi tappade inställning, vi tappade tempo och det var dåligt.”
Stuart Baxter i halvtid.
Samtidigt vet både jag och du att första halvlek inte var särskilt bra. Det där såret finns kvar, det gör mig, du och framför allt spelarna ängsliga. Men det händer något i Stuart Baxters närvaro. Ibland inte genom orden han säger, utan de som han aldrig säger och där du kan urskönja genom skakningar på huvud, konstpauser samt en förhöjd hjärtrytm att han sagt en sak till spelarna i halvtid som inte lämpar sig för den konstanta media-cylinder som finns utanför ett omklädningsrum.
Det var ingen chock att Amar Muhsin snabbt efter att han anlände skulle kontamineras av de symptom som de flesta spelare i HIF drabbas av. Ängslighet, och dåligt självförtroende. Amar Muhsin har dock sett bättre ut den senaste tiden. Jag gillar hans attityd och spelstil. Hans fysik är god och gör honom mångfacetterad med ett bra huvudspel och motorik. Han har en överraskande god speed för sin längd och funkar i HIF:s presspel. Att Stuart Baxter väckt hans förmåga att göra mål visar inte bara på hans erfarenhet, utan hur mycket självförtroende och gnista gör för en spelare. Sen vet både du och jag att HIF bör leta vidare efter ett djupledshot som kan trycka ner motståndarbacklinjen.
Men jag tycker inte att den här texten ska fokusera för mycket på individuella spelare som gör mål. Istället tycker jag att du ska stanna upp ett slag och minnas den här säsongen. Kanske minns du var du var, vilken öl du drack och om du kanske, kanske fick ynnesten att uppleva din barndomskärlek på plats. För jag börjar mer och mer få känslan att vi kommer minnas den här säsongen väldigt länge. Nej, nej, inte för att Stuart Baxter kom hit och absolut inte för att Amar Muhsin gjorde ett par mål. Utan för att det händer något den här säsongen och för att vi får ta del av det mitt framför våra ögon. Kanske ler du lite, kanske ser du bara på storögt eller så blir du lite rörd när du inser att det som händer i ditt hjärta.
“Det är häftigt och enormt stort. Det är drömmen jag haft sen jag kom hit, det är underbart”
- Simon Bengtsson om att spela i HIF
För att Simon Bengtsson just nu spelar som han gör… Det händer ibland och inte ofta. Jag såg Rasmus Jönsson studsa fram på Råsunda och göra hattrick, jag såg Armin Gigovic slå passningar tvärs över plan som 17-åring. De blir till godnattsagor för de som föds till att bli olyckligt förälskade i HIF. När HIF tänder nya stjärnor tränger budskapet rakt in hjärtat och ger stjärnor för nya generationer att titta upp och drömma om. Vart 19-åriga Simon Bengtssons utvecklingstak ligger vet jag inte, men känslan är mer och mer att han bestämmer exakt hur högt det ska ligga och att vi börjar se någonting riktigt, riktigt stort. Att han är HIF:s mest initiativrika och i övrigt bästa spelare som vänsterback i första halvlek är givetvis ett bottenbetyg till resten av laget men en dag som denna faller detta i glömska. För nog har det något med hans oskuldsfullhet och ungdomliga oräddhet som gör att han inte påverkats av den ängslighet som kan genomsyra resten av laget. Därför bör vi istället låta fokuset ligga just där. På Simon Bengtsson. Hans utveckling. Och att vi får ta del av den.
För denna dag var speciell. Säsongen börjar bli det också. För jag börjar kunna drömma igen.
