Thörn: Svär inte i kyrkan...
“Sen är det också publiken då… När det är magiskt på Olympia då är det världsklass och vara där nere men det kan också vända sig emot sitt eget lag. Tränare som ska sparkas och det är hit och fram och tillbaka. Håller man på så… Då kommer Helsingborg åka ut igen. Man måste ge stöd i 30 matcher nu, då kommer de klara sig.”
Alexander Axéns ord inför premiären svävar i den lilla studion på Tele 2 och brer sig obehindrat ut över resten av de inbjudna. “Axéns tre punkter” hette momentet. Prästen hade talat. Församlingen lyssnade respektfullt på hans ord. Problemet var bara att det här aldrig var hans kyrka att tala i. För i sin predikan blottade inte bara Axén det faktum att han inte inte förstått religionen som är Helsingborgs IF men också att han inte sett det misslyckade korståg som var Helsingborgs IF i Superettan 2021. Det gjorde de rättrogna däremot. Av samma anledning är min tilltro till dess huvudtränare också slut.
För det här försöket till evangelium om “Långt och kort spel”, “Hög och och låg press” (Som egentligen betyder icke-existerande press) och andra Lennartssonska deviser har sällan frälst någon oavsett vilken division HIF spelat i. När allt kommer omkring har man aldrig riktigt haft någon egentlig trygghet i sin spelidé under snart 1,5 år. Man har detta och förra året ändrat, mixtrat, två anfallare, 4-3-3, 4-2-3-1, använt Hurk som 10:a, 4-4-2, 4-2-2-2. Det är få gånger under Jörgen Lennartsson som HIF spelat på samma sätt mer än 5 matcher i rad. Däri ligger också problemet då Lennartsson hankat sig fram på individuell skicklighet snarare än en kollektiv sådan där spelidé och formation agerar i symbios och harmoni. Konstant förändring innebär inte alltid konstant förbättring.
Så vad gör man då när folk slutligen tappar tron? Startar inkvisitionen? Reformerar? Nej, då ringer man självklart in Gud. Alvaro Santos. Vilken effekt det om möjligt ska få vet jag inte, då guds vägar äro outgrundliga. Dock kan jag inte se att en så timid och gemytlig man som Alvaro Santos skulle få för sig att släpa Lennartssons luddiga taktiktavla till Slottshagen och i ren Office Space-stil slå den sönder och samman med ett baseboll-trä till tonerna av “Still” av Geto Boys. Därför har jag även svårt att se en plötslig influx av poäng som en plausibel möjlighet. Istället känns det som ett rent populistiskt agerande för att få havet att sluta storma för en stund. Att man dessutom drar mannen som tillsammans med Mikael Dahlberg styrt över ett område i klubben som faktiskt fungerar i form av dess ungdomslag, bara för att släcka bränder i A-laget gör det hela än mer orimligt. Men så gäller det förstås Helsingborgs IF och då är allting fullt rimligt. Är det förresten någon som har kvar numret till Henke?
Kyrkan brinner. Föreståndaren som har nycklarna för tillfället har misslyckats. Det är lätt att vända sig emot gud då. Att som i Teodicéproblemet fråga sig varför, om gud är allsmäktig tillåter densamme lidande? Men Alvaro ska inte, får inte befläckas av det som är andras misslyckande. Den här klubben har redan gått igenom smärtsamma skeenden med andra rödblåa ikoner i huvudrollen och bör undvika fler. Det gör ont när människor vi håller kära sviker oss. Men när ledande personer inom klubben puttar fram kanoniserade människor till exekutiva positioner för att undvika uppror inom församlingen, bör vi istället se nyktert på det som sker. Att oavsett vad som nu händer fortsätta minnas Alvaros dribblingsräder. Fortsätta berätta sägner om när hans leende var lika starkt som strålkastarna på Olympia en sen kväll med Europafotboll. Fortsätta låta Alvaro vara gud.
Kyrkklockarna klämtar till gudstjänst på lördag trots att det regnar in genom kyrktaket. Vi ska under två timmar sjunga våra psalmer igen. Kyrkans budskap är alltid ett av kärlek. För i Guds och Alvaros närvaro är allt möjligt…