Thörn: Vilken Kärlek?
“Vilken kärlek?”
En forumskribent här inne ironiserade över min text som skrevs efter matchen mot Gais som en egen reflektion efter matchen mot Bois. Och om samma skribent nu läser mina ord och tror att jag vill släpa fram hans ord för att sedan ta all möjlig heder av samma individ så vill jag säga med all tydlighet att något sådant hade jag aldrig gjort och kommer aldrig göra heller. För sanningen är den att denna rödblå själ har helt rätt. Vilken kärlek?
Min pappa tog med mig till Olympia sedan jag var spädbarn. Jag kan till skillnad från många andra aldrig berätta för dig exakt när jag blev olyckligt förälskad i HIF. Det har alltid bara varit en fråga om lokalpatriotism, total tillgivenhet och svärmeri. Beslutet var aldrig mitt eget. Strålkastarna från Olympia blev min nattlampa under uppväxten på Mellersta Stenbocksgatan samtidigt som jag drömde om vad som kan bli för det som är större än allt annat. HIF. Samtidigt vet jag att samma passion kan få mina alster att drypa av en smått kärleksmässig hallucinogen effekt. Det blir ofta så när vi rör vid ämnen som har haft stor effekt på våra liv. Kanske för stor effekt. I alla fall tycker människor i min närhet det ibland. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att komma ihåg att när allting annat kan kännas miserabelt i livet, så är det också min uppgift att påminna dig om att du alltid har HIF. Det ska du ta med dig. Från vaggan till graven.
I andra stunder är det dags att likt vår forumfrände ställa oss frågan: Vilken kärlek? Den stunden är nu. Den där tävling, höga krav och målbild tar vid. Det som skiljer HIF från vägkrogs-föreningar som försöker spela fotboll på elitnivå i Sverige med närmast sörjande med plast både i hjärtat och på underlaget. Skillnaden tar sin grund i där jag och min forumvän tar i hand med passion och kravbild. För nu är det faktiskt slut med romantiken och börja ta svåra beslut, förändra och transformera.
För visst, presspelet i HIF är bättre än på många, många år med sin intensitet och framgång men sådant betyder väldigt lite när man har förbannat svårt att göra något av bollinnehavet man vinner. Det är dags att på allvar döda experimentet med Erik Ring som vänsterback, inte för att han gör det dåligt offensivt utan för att offensiva initiativ sker för sällan och är en defensiv olägenhet. Låt nu istället Simon Bengtsson äntligen få gå på sin jungfrufärd i Svensk elitfotboll, inse att man har ungdomlighet, fart och sparkapital med Bengtsson och Victor Blixt, ta varandra i händerna och sjung: “Spring, Spring, Spring… Släpp hästarna fria”.
Och om det är något vi bör ta med oss från Sundsvall är det att HIF är som bäst när man vågar knäppa loss säkerhetsbältet, använder sina kanter och spelar med fart på två anfallare. Hur sedan Baxter väljer att räkna till 10 därefter rör mig faktiskt inte så mycket. 4-4-2, 3-5-2, 4-2-2-2, fantasins gränser får han faktiskt bestämma själv. “No love lost…” och nog kräver situationen ingen kärlek längre. Våga ändra det som inte fungerar, våga byta ut spelare som inte levererar och våga göra obekväma saker.
Sedan kan såklart sanningen sägas med kärlek om man så vill. Men behövs det?
Kanske inte. Vilken kärlek då?
