Tillbakablick på den fina segern mot Hammarby
Ett oförskämt starkt HIF besegrade Hammarby och tog klivet upp i topp 3 i en tidig, tidig, allsvensk tabell.
Det var en perfekt måndagskväll på Olympia. Ganska kallt, visserligen, men soligt och gräsmattan var lika bra som den ska vara.
Hammarby på besök. Mot sig hade de ett antal saker. Till exempel:
– Förra årets allsvenska bronsvinnare var under press, efter att ha inlett med två raka kryss.
– HIF:s superrutinerade elva, med åldersuppställningen 21 – 30, 33, 33, 28 – 33, 34 – 24, 29, 20 – 33.
– Ett historiskt facit med bara fem vinster på 28 försök i allsvenskan på Olympia. Och sju förluster på de senaste åtta besöken.
– HIF:s gräsmatta i en allsvenska där lagen som spelar på konstgjort underlag verkar ha allt större problem med naturligt underlag.
Det sistnämnda tror jag inte blev en överdrivet stor faktor i den här matchen. Hammarby gjorde en bra insats i en jämn match. Kontrasten mot deras två inledande insatser på konstgräs var inte stor.
Efter att vi hört På gator röda och blå och en euforisk speaker i Bengt Streuli ropa in spelarna, fick vi se ett HIF som var lika noggranna och frenetiska i presspelet som man var mot Norrköping i premiären.
Det hindrade dock inte ett skickligt Bajen, med en viss Darijan Bojanic som dirigent, att ha ett stort bollinnehav i inledningen. Fram till att HIF gjorde 1-0 i 14:e minuten hade laget haft ett ganska ihållande bollinnehav i sju-åtta minuter.
Sekvensen som föregick målet presenterade dock HIF:s styrkor på ett bra sätt. Och typiskt nog var det planens två bästa spelare, Alexander Farnerud och Mamudo Moro som var i huvudrollerna.
Först presspelet. Titta nedan på en bild från C Mores sändning. Detta är när Mamudo Moro stressar Mats Solheim till misstaget där Wanderson sedan får bollen, vilket leder till att HIF ett par sekunder senare får frispark precis utanför straffområdet.
Moro, Wanderson, Jönsson och Abubakari. Hammarby i fällan. Koordinerat, påpassligt, giftigt.
På Alexander Farneruds fina frispark var sedan Mohammed Abubakari alert när de grönvita spelarna i straffområdet inte var det och han kunde relativt ohotad slå in returen på stolpskottet i mål.
Det är också talande för en känsla som jag haft i de här inledande hemmamatcherna: Att HIF ofta är snäppet mer fokuserat och ”påslaget” än motståndet. Nivån har varit jämn och ganska konstant genom matcherna. Inget lämnas åt slumpen. I varje given situation är man närvarande.
På så sätt för det också tankarna till 2010 och 2011. Både genom presspelets effektivitet och det faktum att man så sällan under de här åren föll igenom, vare sig över tid under säsongen eller i enskilda matcher.
Sedan återstår det så klart att se hur länge HIF kan hålla den här nivån i år. Det är ju trots allt så att 90 procent av matcherna återstår.
Nåväl, efter ledningsmålet replikerade Hammarby kvickt. Också det efter en sekvens av bra presspel där man vann bollen av HIF på offensiv planhalva.
Kvitteringen föregicks av en precis inträdd passning från en ganska ofarlig position, slagen av en annars blek Dennis Widgren. Bollen nådde Vidar Örn Kjartansson inne i straffområdet och målet får nog räknas som ett sådant som är mycket svårt att försvara sig emot. Möjligen kunde Kalle Joelsson ha tagit den eller Andreas Granqvist varit mer alert, men det hela skedde så oerhört fort och Kjartanssons mottagning och avslut var av högsta kvalitet.
Det var helt enkelt den typen av mål där man får konstatera att motståndaren gjorde det mycket bra, snarare än att det var HIF som bjöd på något.
Utöver de två målen innehöll halvleken ett par incidenter som i efterhand blivit omdiskuterade. Wanderson gick in stenhårt med sträckt ben mot Nikola Djurdjic i den 18:e minuten. Han varnades, men ska nog vara glad att det inte blev ett rött kort.
På samma sätt ska Mats Solheim vara glad att inte han visades ut. Han stod egentligen för tre tacklingar som det inte hade varit fel att ge gula kort för. Men han fick bara ett, innan tränare Stefan Billborn valde att för säkerhets skull ersätta honom med Odilon Koussounou.
I den 26:e minuten tacklade han Rasmus Jönsson fult, men varningen kom först sex minuter senare då han stoppade en HIF-kontring genom att göra ned Wanderson. Den sista incidenten kom i minut 60, strax före att han byttes ut, då han drog ned en kontrande Jönsson med en tröjdragning. Jag vågar gissa att om han inte redan haft ett gult i det skedet, så hade han fått ett.
Hammarby hade mest boll i bägge halvlekarna, 60 procent i båda. Men HIF:s täta försvarsspel gjorde att det sällan blev särskilt farligt. Det hände att HIF tappade boll i halvfarliga lägen, men då var man oftast mycket snabba i de ”defensiva omställningarna”, och på plats kvickt igen, med spelare mellan bollen och det egna målet. Och så fick Hammarby ta merparten av sina avslut från ofarliga lägen.
När inspelen kom från kanterna, stod HIF:s backlinje tätt och i vägen och Hammarby fick inte röra bollen i de verkligt farliga ytorna framför Kalle Joelsson.
Den enda spelare som var i närheten av ett ledningsmål för bortalaget var Kjartansson och precis som vid 1-1 så rörde sig islänningen smart in mellan Granqvist och Holgersson och avslutade kvickt i den 54:e minuten. Kalle Joelsson fick sträcka ut, men agerade säkert och om han hade tvingats släppa retur så hade Anders Randrup varit på plats till den före en framlöpande Muamer Tankovic.
Efter paus kom framför allt Wanderson mer in i matchen än vad han var i första. Han hittade kombinationer med framför allt Rasmus Jönsson. Han hade också HIF:s bästa chans i halvleken före det avgörande målet: En bra slagen frispark, som dock ganska enkelt räddades av Gianluca Curci.
Curcis insats lär dock bli det bestående minnet av den här matchen. Hans tavla som gav HIF 2-1 var rejäl. Adam Eriksson slog in bollen i målområdet från kortlinjen och italienaren skickades sedan in den i eget mål.
Adam Eriksson sa efteråt att hans tanke med det hårda inspelet var att skapa oreda och kanske möjliggöra ett självmål av någon av mittbackarna, på väg åt fel håll.
Men att Curci själv skulle tabba sig på det viset och med händerna styra in bollen i eget mål – det kan Eriksson inte ha vågat hoppats på.
Till Curcis samvete kan läggas att HIF-anfallet som gav upphov till målet startade via en kort och sned inspark från denne.
Hammarby hotade aldrig ledningen under matchens sista tio minuter, även om Nikola Djurdjic vid ett tillfälle tilläts nicka i straffområdet. 2-1-segern, den åttonde på de senaste nio mötena med Hammarby på Olympia, var snart ett faktum.
Illustrativt för matchen och HIF:s säsongsinledning var kanske de allra sista sekunderna där Markus Holgersson först nickade undan en frispark i straffområdet och där Andreas Granqvist sedan nickade undan det sista inlägget från högerback Simon Sandberg.
Firma Holgersson och Granqvist. Som bägge fyllde 34 år dagen efter matchen.
Ett vinnande, och så här långt nästan ogenomträngligt, radarpar.
