Tuff sommar och allmänt tjöt
Ett behov av att skriva av sig ledde till en liten text om allt och ingenting - däribland vad som stundar på lördag och den magiska känsla som infann sig i lördags mot Gauthiod.
Den 15 juli så är det dags för sommaruppehåll i Söderettan, men innan dess ska ett gäng svåra nötter knäckas. För ÖIS del väntar den närmsta tiden nämligen Lund, Sleipner, Kristianstad, Oddevold samt dubbelmöte med Qviding. Om man i åtanke har att vi än så länge mött på pappret något enklare lag som Utsikten, Gauthiod och Bunkeflo, så kommer detta att bli tufft. Men, ska ÖIS åter bli ett lag som lirar i en av de två högsta fotbollsserierna i detta avlånga land, så ska även dessa lag köras över. Eller ja, åtminstone besegras.
Så mycket mer att säga än att säsongen har varit helt okej hittills, finns väl egentligen inte. Men vi kan ända ta och konstatera att laget befinner sig där man ska vara, i toppen av tabellen. Visserligen fyra pinnar bakom suveräna Lund, men jag tycker att vi kan vara nöjda. Att man är obesegrade ser jag som mycket positivt. Poäng har tagits i alla matcher vilket är en bra vana som gärna får fortsätta, även om jag känner en viss oro inför att den bryts på lördag.
Just det, lördag var det. Då styr spelarbussen och förhoppningsvis också bussar/bilar/tåg/vadfansomhelst med massvis av ÖISare ner mot Skåne för att ta sig an Lunds BK. Klostergården är platsen där man ska befinna sig, och att vi blir hemmalag på läktaren även denna dag är nog något vi kan räkna med. Skåningarna är (föga oväntat) inget publiklag och det är förvånansvärt få som besöker Olof Lundhs favoritlags matcher.
Imorgon onsdag, tillika Sveriges nationaldag, så har jag bokat in ett besök på gården, något som jag hoppas att ni också gjort. Det är som så att det då är dags för ÖIS-dagen, där det kommer bjudas på fotboll, mat, trevligt sällskap och massor av annat. Alltså ett ypperligt sätt att fira den lediga dagen på, och samtidigt bygga på sina känslor för klubben än mer.
Slutligen i denna text om egentligen ingenting, så kan jag också passa på att nämna den helt fantastiska, underbara, otroliga och allmänt magiska avslutningen uppe i Grästorp. Glädjen vid det målet går inte att beskriva, och jag kan lätt säga att det är bland det skönaste jag upplevt. Aldrig har så mycket ångest och allmän frustration släppt från mina axlar på mindre än någon sekund, och aldrig har jag drabbats av glädjetårar i stil med dessa.