Säsongen under lupp: Del 1, vad vill vi minnas?
Redaktör Sundström minns, glömmer bort och blickar framåt när Umeå FC: s Norrettan-säsong 2014 hamnar under lupp i en artikelserie över tre delar.
Umeå FC: s Norrettan-säsong 2014 är över sedan ett tid tillbaka nu. Saker och ting har börjat smälta och tankar och mönster inför framtiden har börjat utveckla sig. I en artikelserie på tre delar blickar jag tillbaka och minns sådant jag vill minnas och sådant jag vill glömma. Dessutom en titt in i framtiden och vad som händer härnäst.
Del 1: Vad vill vi minnas?
Del 2: Vad vill vi glömma?
Del 3: Vad händer härnäst?
Modou Lamin Sillah
Vilsen och bortglömd. Felplacerad och uträknad. Fjolårets nyförvärv Modou Lamin Sillah lämnade allt annat än spännande intryck under debutsäsongen. Han värvades först som anfallare, men flyttades runt till inner- och yttermittfältet och gjorde tämligen tafatta insatser. Inför årets säsong fick han positionsförflytta sig ytterligare en gång. Och denna gång gick det hem. Som mittback. Titeln är ännu inte utsedd. Men det var länge sedan Umeå FC hade en lika solklar vinnare av priset som årets UFC: are. Det säger visserligen en hel del om truppen som helhet. Men det ska inte förringa Sillahs säsong. Det som imponerar mest är det faktum att han är så pass tekniskt oskolad i en position som kräver väldigt mycket skolning. När jag pratade med Sandahl inför säsongen var han också inne på det spåret men trodde ändå att det skulle fungera. Fysiken ("han käkar oss till frukost", Sandahls ord) i kombination med ledaregenskaperna gjorde Modou Lamin Sillah till årets bästa UFC-spelare. Beslutet att skriva på ett nytt flerårskontrakt {luddig kontraktsterm som UFC använder} var klubbens bästa på länge.
Vändningen mot Skellefteå
Först och främst. Det var illa att UFC ens skulle behöva göra den typ av vändning mot ett lag som bevisligen inte var tillräckligt bra i en supersvag serie. Men den typ av karaktär som laget ändå visade förtjänar ett omnämnande. Efter det penibla lillebrors-debaclet hemma mot Skellefteå var UFC moraliskt piskade att förstöra de svartgulas försöka-slå-publikrekordet-på-Norrvalla-fest. Skellefteå ledde med 2-0 i paus. Men i den andra halvleken gick UFC ut, knöt näven och vann med 4-3. B.la. efter årets snyggaste mål, signerat Danny Persson. Umeå FC mot Skellefteå FF kommer aldrig nå Löven-SAIK-höjder vad gäller derbykaraktär. Men det var en fin påminnelse om att det, trots allt, är speciellt att möta grannen i norr.
Sommaren
Det finns folk som tror att solen aldrig skiner i Umeå. Det må vara mörkt just nu. Men i somras sken solen över staden såväl som fotbollsklubben. UFC har en tradition av att göra bra ifrån sig på sommaren. En förmodad indirekt konsekvens av lagets notoriska segstart (kassa träningsalternativ vintertid + ständigt stor spelaromsättning). Så var även fallet denna säsong. Det var på sommarmånaderna som UFC räddade sin Norrettan-existens. UFC gick fem matcher utan att släppa in ett mål och gick obesegrade i nio matcher. Nyckeln var att den tidigare något svajiga defensiven började klicka allt bättre. Det var under den här tiden Sillah växte ut till den Sillah som gestaltas i stycket ovan. Även spelarna i hans omgivning såg allt mer bekväm ut i UFC-kostymen. Där och då var det kul att följa UFC. Men som vi vet går solen alltid ner tillslut.
U17-laget
Klubbens U17-lag gjorde en sportslig fin säsong. De besegrade flera namnstarka lag och spelade stundtals en ganska trevlig fotboll. Säsongen tog stopp efter ett snöpligt slutminutsmål mot allsvenska Örebro i SM-slutspelets kvartsfinal. 97-generationen blir nu för gamla för spel i samma serie nästa år. Vad UFC gör med dessa spelare kommer i mångt och mycket definiera klubbens moderna ungdomssatsning.
Håller du med eller saknar du något? Fortsätt gärna diskutera i kommentarsfältet.
