Vad gör du nu för tiden... Ricardo Costa
Vår nostalgiserie rullar vidare och blickar nu bakåt mot åren 2003-2005. Eyravallen blev Behrn Arena och på planen bjöds vi på lite brasiliansk touch i form av Ricardo Costa. Under sina två och ett halvt år i klubben tog han en ordinarie anfallsplats i först Allsvenskan och sedan Superettan. Svartvitt lyckades lokalisera Ricardo på Malta och upptäckte snabbt att känslorna för vår klubb alltjämt idag lyser starka.
Berätta, hur ser Ricardo Costas liv ut idag?
- Först och främst vill jag bara få säga att det är en ära att bli ihågkommen. ÖSK är en klubb som jag verkligen respekterar och jag är glad över möjligheten att få prata med dig. För närvarande bor jag på Malta, en solig ö i Medelhavet som ju även är älskad av de tusentals svenskar som bor här. Det har gått två år nu sedan jag la skorna på hyllan och jag valde då att tillsammans med min familj bosätta mig här. Jag driver sedan 2016 en fastighetsverksamhet som heter Just Rent Malta. Min fru Alline och våra två barn Julia 9 år och Felipe 3 år trivs också mycket bra här.
Du lämnade ÖSK 2005, berätta hur din fotbollskarriär såg ut efter detta.
- Jag håller det faktiskt som det största misstaget i min karriär när jag lämnade ÖSK. Vi låg i Superettan då och tränaren Patrick Walker kallade in mig till sitt kontor för att meddela att klubben ville förlänga mitt kontrakt. Jag hade då även ett intresse från den spanska klubben Leganes att ta ställning till och valde då att gå till Spanien istället. Det visade sig dock inte vara rätt miljö för min fotboll. Snabbhet var aldrig min största styrka och i Spanien spelas en väldigt fartfylld fotboll. Jag tror att jag hade kunnat utveckla mitt spel till en högre nivå om jag hade stannat i ÖSK med Patrick och därigenom kunnat bygga upp en mer stabil karriär. Jag var 23 år när jag lämnade och mognad kommer ju som bekant först med tiden. Efter Leganes spelade jag för Winterthur (Schweiz), Veria (Grekland), Daejeon Citizen (Sydkorea), Deportivo Saprissa (Costa Rica) och slutligen tre klubbar här på Malta innan jag avslutade min karriär. Sammanfattningsvis hade jag trots allt en fin karriär med många fina minnen att bära med sig.
Vilka är dina starkaste minnen från tiden här i Örebro?
- Det är egentligen svårt att lyfta fram enskilda minnen. På fotbollsplanen antar jag att det får bli min bicykleta mot Sundsvall i Allsvenskan 2004, eller målet hemma mot AIK samma år. Även att ha fått utmärkelsen ”Matchens Lirare” nio gånger under säsongen 2005. Utanför planen måste jag säga att jag bär med mig den professionella attityd som svenskarna, de jag mötte genom klubben, alltid hade. Den var helt enkelt enastående att ha att göra med och jag har inte stött på den i samma grad någon annanstans efter det. Jag minns fortfarande dagen då jag lämnade Örebro som en mycket ledsam stund. Jag grät som ett barn stunden då jag lämnade omklädningsrummet för sista gången.
Hur minns du tillbaka på hela situationen med tvångsnedflyttningen 2004/2005?
- Det är blandade känslor kring allt det där. Vi lyckades ju först säkra det allsvenska kontraktet på planen. Något vi verkligen hade jobbat hårt för. Jag minns att jag var i Brasilien när min agent ringde mig för att meddela att vi blivit nedflyttade. Jag kommer från ett land där förbunden alltid har en dold agenda och du inte kan lita på någon. Där fungerar Sverige annorlunda. Det är därför egentligen svårt för mig att säga om det var rätt beslut eller inte, jag var heller inte så insatt i de specifika detaljerna. Men jag minns såklart hela situationen med en stor besvikelse och frustration.
Följer du ÖSK på något vis idag?
- Ja, jag försöker följa resultaten emellanåt. Förra året fick jag höra om att Haginge skulle spela sin sista match. Jag tog t om kontakt med honom då för att jag ville komma och se matchen men i slutändan gick det inte att få ihop på grund av jobbet. Det är också väldigt intressant att se att det numera är Axel som tränar laget.
Hur minns du Axel som lagkamrat, såg du några tidiga indikationer på att han skulle bli elittränare?
- Axel var alltid en väldigt smart spelare. Han hade en otroligt stor spelförståelse. Han var en väldigt bra lagspelare som alltid tog med sig en positiv känsla in i omklädningsrummet. Hans positiva ledarskap har nog helt klart hjälpt honom att nå dit han har nått idag. Jag är väldigt glad för hans skull.
Har du någon kontakt idag med gamla lagkamrater från tiden här?
- Jag har inte så mycket kontakt som jag egentligen skulle vilja ha. Men under de senaste åren har jag i alla fall pratat med Hagge, Axel, Joel Riddez och Patrick Walker. Jag känner verkligen att jag måste komma och besöka Örebro snart!
Vem var den bästa spelaren du spelade med under din tid i ÖSK?
- Jag måste säga att jag spelade med många väldigt bra spelare. Lars Larsen, Per Gawelin, Fredrik Nordback, John Alvbåge och Patrik Anttonen är bara några exempel på rak arm.
Det var väldigt kul att höra ifrån dig igen! Vill du avslutningsvis skicka med någon hälsning till supportrarna här i Örebro?
- Ja, det vill jag absolut göra. Tack så mycket för alla fina minnen under mina två och ett halvt år i klubben. För att ni alltid stöttade mig och visade mig respekt under både bra och mindre bra stunder. ÖSK kommer alltid finnas i mitt hjärta! Tack för allt och lycka till i framtiden. Jag kommer snart över för ett besök och då vill jag stå med Kubanerna!
