#vägentillbaka: "Jag har fan Majsan på defensiva fasta"
Det var i mitten av oktober som olyckan var framme för Oskar Wallén. En smäll mot knäet gav ett avslitet främre korsband och nu väntar en lång rehabilitering, under vilken Wallén kontinuerligt kommer att dela med sig av sin kamp här på SvenskaFans. Här är #vägentillbaka.
Det gångna året rymde både höjdpunkter och dalar, såväl för egen del som för vårt rödblåa fotbollslag. Trots degraderingen fanns det stunder som alltid kommer att finnas med mig, som till exempel invigningsmatchen på Tele2 Arena inför 30 000 åskådare, och att få spela mitt första riktiga göteborgsderby mot GAIS. I den här texten har jag försökt plocka ut min absoluta höjdpunkt från året som gått. Men vi börjar från början.
2013 började i dur. För egen del fick jag visserligen börja första träningsmatchen mot Häcken på bänken. Ingen stor grej egentligen, men när jag var med några kompisar kvällen innan matchen märkte de ganska snabbt att det var någonting med mig och det tog inte lång tid innan de hade listat ut att det var på grund av bänkningen. Som fotbollsspelare vill man starta alla matcher, och speciellt mot Allsvenskt motstånd som Häcken, så jag var självklart besviken. Enligt säker källa, svenskafans.com, fick jag hoppa in i den 58:e minuten, innan jag 20 minuter senare lyckades kvittera Häckens ledning till 1-1. Det var riktigt skönt att få igång målskyttet tidigt på säsongen, och i bilen från Valhalla till ÖIS-gården efter matchen kommer jag ihåg att Jakob Lindström sa till mig att jag skulle sluta le hela tiden. Vi hade ju bara spelat oavgjort. Men jag fortsatte att le och var riktigt glad över att återigen få se bollen gå in i nät.
Vårens träningsmatcher rullade på av bara farten och Svenska Cupen drog snart igång på allvar. Det började som bekant riktigt bra för oss i laget. Själv var jag inte helt nöjd över att starta första cupmatchen på bänken, men vid 1-1 fick jag i alla fall komma in och se på när Jakob sköt in 2-1 på straff. Det blev även matchens slutresultat och vi hade påbörjat cupäventyret på bästa möjliga sätt efter vinsten mot det första av tre Allsvenska lag i gruppen, Syrianska. Syrianskamatchen var dock bara en försmak av matchen med stort M som skulle gå av stapeln en omgång senare då giganterna i AIK skulle komma på besök till Valhalla. Efter träningen dagen före matchen fick vi startelvan, och jag fick chansen från start. Jag skall inte hymla med att jag var skitglad över att få starta i en så viktig match mot ett av Sveriges största lag. Självklart var man nervös, men känslan av glädje och stolthet över att representera klubben överglänste nervositeten. För egen del var det även första gången som jag skulle spela en tv-sänd match. Det bidrog till känslan av att man ville göra bra ifrån sig och visa att ÖIS var tillbaka på allvar för så många människor som möjligt. För oss handlade det om att spela vårt spel och gå in helt respektlöst. För medan vi inte hade något att förlora var situationen den omvända för AIK.
Jag kommer ihåg kvällen före matchen väldigt väl. Känsla i kroppen påminde om känslorna dagen innan julafton när man var yngre. Även om man visste att ju snabbare man somnade, desto snabbare skulle nästa dag komma var lättare sagt än gjort och den här gången var jag tvungen att få min sömn för att vara utvilad och redo inför matchen mot AIK. Så istället för att sova låg jag där sömnlös kvällen före och kollade klockan var tionde minut samtidigt som jag räknade timmarna slaviskt: ”Somnar jag nu så får jag 10 timmars sömn”, “somnar jag nu så får jag 9 timmar och 40 minuters sömn” och så vidare. Teven sattes på och stängdes av otaliga gånger och jag gick upp och drack vatten minst 4 gånger den natten, innan jag till slut somnade. Oro var inte orsaken till min sömnlöshet, utan upprymdhet. Tankar kring matchen och hur det kommer att vara att spela mot jättarna från huvudstaden framför en stor publik och tv-kameror. Sedan kom morgonen, och den första tanken som for genom huvudet var såklart: “fan va lite jag sov i natt…”. Men de tankarna släppte snabbt, för det var ju dags att möta AIK. Jag gick fram och tillbaka hemma i huset, tog den rutinmässiga promenaden runt landsbygden och inväntade sedan tiden för avresan till Valhalla. Det var helt klart en av de längsta dagarna i mitt liv, men den som väntar på något gott…
Som vanligt var jag bland de första att stiga in i omklädningsrummet. Jag tycker om att komma in tidigt så att man kan byta om snabbt och sedan sitta och ladda tills den rätta matchkänslan infinner sig. Bara sitta där och se en efter en komma in, dricka några koppar vatten, besöka toaletten, dricka ännu mera vatten, och invänta tränarens införsnack. Så gjorde jag även denna gång. Sedan var det dags att värma upp. Ett nödvändigt ont som inte precis är det jag uppskattar mest med fotboll. Den här uppvärmningen var dock annorlunda från någon jag tidigare genomfört med tanke på allt folk och alla tv-kameror. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag tänkte egentligen. Men jag kommer ihåg att jag en stund bara stod och kollade in AIK-spelarna, vilka av dem jag kände igen, och undrade hur det skulle bli att möta dem. Speciellt den spelaren som hade i uppgift att sätta stopp för mig, Daniel Majstorovic.
Jag minns tydligt efter uppvärmningen då jag fick reda på vem jag skulle markera vid defensiva hörnor och frisparkar. Jag fick nummer 45. “Vem fan har nummer 45?” frågade jag, “Daniel Majstorovic” svarade Nacka med ett leende. Det var en lite läskig men samtidigt härlig känsla. Dels för att det skulle vara häftigt att ställas öga mot öga med en mittbacksgigant med flera landskamper i benen, men också för att jag inte kunde vara säker på om jag skulle klara av det. Jag gick till min plats, smög fram min telefon sms-ade min kompis, vilket var något jag aldrig har gjort så tätt inpå match varken före eller efter det tillfället, med tanke på att det är rätt så oproffsigt och dessutom förbjudet av tränarna. Däremot tror jag att vilken kille som helst från en liten by som Kode hade skickat sms till sina om han fått i uppgift att markera en landslagsman i en cupmatch. Det jag skrev var: “Jag har fan Majsan på defensiva fasta”, som svar fick jag då “Hahaha”. Inget uppmuntrande här inte. Allting kändes smått overkligt och samma känsla höll i sig när matchen väl kom igång. AIK fick inte igång något spel över huvudet taget, och vi höll oss till vår matchplan. När jag tidigt i matchen fick trycka in 1-0 efter en hörna blev jag fruktansvärt glad och känslan började sprida sig i laget av att vi faktiskt hade en chans även om lång tid återstod av matchen. En känsla som eskalerade när vi en fick in 2-0 en stund senare. För egen del så kändes hela halvleken förvånansvärt bra och när jag, efter några lyckade dueller mot “Maestro”, blev överlämnad till Celso Borges i duellspelet då Majstorovic backade hem för att ta hand om andrabollarna, så kändes det som en bekräftelse på att jag hade skött mig så långt. Det var först under halvtidsvilan som jag först förstod vad vi höll på att göra. Vi ledde med 2-0 och hade chansen att ta oss vidare från gruppen med 3 Allsvenska lag. Fan, jag blev nervös när jag tänkte på det. Men det får man inte visa i ett omklädningsrum. Istället gick jag runt och peppade alla och skrek och hade mig. Att tjata på andra hjälper även mig själv att fokusera vilket skulle bli extra viktigt i den andra halvleken.
Efter halvtidssnacket var det dags att gå ut för andra halvlek och vi möttes av publikens jubel när vi gick in på planen. Då kände jag att vi verkligen kunde lösa detta. Och vi fortsatte att spela bra och straffa dem på offensiva fasta situationer. När Leinar dessutom lyckades skjuta in 3-0 kändes det klart även om lång tid återstod. Vi skulle klara det, bara vi inte släppte in något tidigt mål. Men det gjorde vi inte. Matchbilden fortsatte att vara densamma och AIK-arna började sakta men säkert tappa humöret. I slutet av matcherna så händer det ibland att man blir lite trött, det händer i alla fall mig lite då och då. Mot AIK var jag så inne i spelet att jag inte tänkte på hur trött jag var, men uppenbarligen så började det märkas från bänken, för Prytz ropade “5 minuter till Oskar”. Det var då som jag själv insåg att jag varken var eller såg speciellt pigg ut. Minuterna senare så snappade vi upp bollen högt upp i planen, och jag visste att det kunde vara det sista jag gjorde i matchen, så jag tog en löpning för att finnas i ett bra läge framför mål om bollen kom dit. Bollen hittade fram helt perfekt på min högerfot så att jag lätt kunde vända om och samtidigt hålla AIK-backen Lorentzson borta från bollen. Jag visste att bortre stolpen var ledig, eftersom bollen kom från högerkanten och Turina var närmare sin vänstra stolpe, så det var bara att lägga den i det andra hörnet så skulle den gå in. Men fan vad gött det var att se det hända.
Målet betydde 4-0 och för en gångs skull kändes det helt okej att bli utbytt. Att sedan se lille Henke Carlsson tunnla Maestro på det, konfirmerade bara vilken kanonkväll detta var.
När matchen var slut sköljde en överväldigad känsla över en. Vad hade vi gjort liksom, jag fattade det inte riktigt, men att det var stort, det förstod jag. Att gå fram och tacka våra supportrar efter matchen få sjunga och hoppa med dem var helt fantastiskt. Jag fick till och med en popcornpåse inkastad till mig. Jag hoppas att den var till mig i alla fall för jag tog den. Allt var perfekt. Sedan, efter en tafatt intervju med David Fjäll, fick man äntligen komma in till omklädningsrummet igen och fira ihop med alla de andra som varit med och gjort det ingen förväntat sig. Mobilen var överfull av grattis-sms och liknande och även denna gång lång log jag brett till långt efter matchen, vilket väl ändå måste ha varit ok den gången, för nu vann vi ju. Matchen har jag sett alldeles för många gånger och jag kan fortfarande rulla den lite då och då när jag inte har något att göra, eller bara känner mig lite nere. Men jag har fortfarande svårt att förstå hur vi kunde vinna mot AIK med så mycket som 4-1 och att vi dessutom gjorde det rättvist. Det var helt enkelt en match där vi gjorde nästan allt rätt och därmed gav oss själva ett gyllene läge för en kvartsfinalplats i cupen. Och bäst av allt, vi visade att ÖIS fortfarande är ett lag som kan tampas med den absoluta eliten i Sverige.
Faan vad fotboll är häftigt ibland!
Ha de gött /ow10
Följ @OskarWallen
(red. Fredrik Hansson)
